Originaltitel: Immortel (ad vitam)
Regissör: Enki Bilal
Manus: Enki Bilal och Serge Lehman
Språk: Engelska och franska
Land: Frankrike, Italien och Storbritannien
År: 2004
Längd: 102 minuter

Det här är en märklig science fiction-rulle som baseras på det franska seriealbumet La Foire aux immortels (The Carnival of Immortals).

Det är New York, året är 2095, och förändrade människor lever sida vid sida med oförändrade. En märklig pyramid svävar ovanför stadens gator och innanför döms Horus (Thomas M. Pollard) att utföra en uppgift som kräver ”sin man”.
Nere på marken tillfångatas Jill (Linda Hardy), en flicka, med blått hår och blåa tårar, vars krafter varken hon eller någon annan är medveten om.

Handlingen och miljöerna i filmen bådar visserligen gott. Egypten, skitig science fiction och tuffa idéer räddar dock inte filmen från att vara blandet det konstigaste jag sett. Och inte konstigt på ett bra sätt.
Den är väldigt serietidningsaktig och det är väldigt sällan de får typiska serietidningsrutor att passa i filmen och den handling som skulle kunnat vara intressant blir bara förvirrande. Alldeles för mycket lämnas oförklarat.

Hela Immortel är filmad med bluescreenteknik och i filmen används tre skådespelare, resten är datoranimerade. Det finns ingen förklaring till varför det skulle vara så och det är inte alls snyggt.

Nej, Immortel är absolut inte en bra film, men jag tycker ändå inte att man ska undvika den. Underhållningsvärdet är stort, och det är inte sällan man sitter och skrattar åt alla fatala misstag de gjort i filmen.