Blade Runner

Originaltitel: Blade Runner
Regissör: Ridley Scott
Manus: Philip K. Dick, Hampton Fancher, David Webb Peoples och Roland Kibbee
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1982
Längd: 117 minuter

Blade Runner räknas som en av de stora science-fiction-klassikerna. Hyllad för sina miljöer och Rutger Hauers skådespeleri. När jag såg den fann jag mig förvirrad för… Den var ju inte alls så bra. Det stora problemet tror jag är att den har åldrats fruktansvärt dåligt. Utseendet är rätt ballt, men i övrigt andas den b-film och dåliga effekter (de var säkert inte dåliga när de var nya).

Historien handlar om att en grupp replikanter – tillverkade människor – tagit sig till jorden för att hitta personen som skapat dem. En specialpolis (kallad Blade Runner) vid namn Rick Deckard (Harrison Ford) får i uppdrag att stoppa dem.

Nu har jag ju inte läst Philip K. Dicks roman vilken filmen bygger på, men jag hoppas verkligen att den presenterar handlingen bättre än filmen gör, för här är det snudd på pinsamt hur tunn historien är. Och skådespeleriet är bland det sämsta i mannaminne. Harrison Ford är stel som en pinne, Rutger Hauer är kungen av b-filmsskådespeleri (vilket inte är en komplimang) och övriga roller behöver knappt nämnas.

Jag förstår mig verkligen inte på hyllningarna. Den kan mycket väl varit banbrytande, men idag är den en kalkon vars tvåa i betyg enbart baseras på att det var rätt ball miljö och en tuff dystopi.

Slutnot: Jag såg Director’s cut. Det har efter den kommit en Final cut, men jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger de cuttar den…

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

5 Comments

  1. Jag har inte sett den på ett tag nu, men jag minns den som betydligt bättre än du presenterar den. Däremot känner jag att jag kan kommentera hur den förhåller sig till boken: Nästan inte alls. Eller okej, den grundläggande handlingen är samma (han ska pensionera ett gäng androider), men fokuset är helt annorlunda. Boken handlar om huruvida Decker är android själv eller inte och är i grund och botten mycket mer existensiellt filosofisk än vad filmen är. Sedan är den mycket, mycket konstigare och innehåller nästan ingen action.

  2. De flesta verkar tycka den är bättre än vad jag tycker att den är, förstår inte varför.

    Det låter dock som att boken fortfarande är intressant för mig, vilket är kul eftersom jag velat läsa den en längre tid.

  3. Jag kan inte annat än att hålla med. Denna film måste åldrats något fruktansvärt… som legendarisk klassiker lever den inte upp till sitt rykte.

  4. Det sätt som den framförallt har åldrats på är berättartempo. Det är en väldigt drömsk film som berättas med långa klipp och långa pauser mellan replikerna. Till och med actionsekvenserna är långsamma med tankvärda pauser. Det är ett berättarspråk som är väldigt, väldigt omodernt idag, där allt ska vara snabba klipp och shakycam för hela slanten.

    Däremot är effekter state of the art, så bra man kan få dem när man gör dem i kameran och utan CGI, kulissarbetet är ypperligt, och eftersom designen fortfarande imiteras i så gott som vilken icke-happy framtidsfilm som helst så kan man knappast kalla den gammal. Tvärtom är den snarast tidlös.

    Man kan säga en hel del om skådespeleri och ståry däremot; det är inte en hemlighet att Harrison Ford inte gillade filmen, och Sean Young är fullständigt grön. Men att den har åldrats illa? Inte en sekund.

    Director’s cut är för övrigt inte director’s cut i ordets bokstavliga bemärkelse. Det är i princip den vanliga klippningen, plus en enhörningsdröm och minus berättarröst och lyckligt slut, men den gjordes av studion, inte av Ridley Scott. Om någon version ska kallas ”director’s cut” så är det ”final cut”.

  5. Jag såg just Final Cut. Den stora skillnaden är frånvaron av berättarröst (jag har bara sett den första versionen tidigare) och att filmen är grön i stället för röd (i alla fall minns jag Blade Runner som gående väldigt mycket i rött).

    Behållningen med filmen är i första hand scenografi och foto. Jag tycker verkligen filmen är vacker, och håller med Krille om att det inte är något fel alls på effekterna. Recensenten i DN tog upp att dramat, fastän livlöst spelat, närmast påminner om opera; det är nu inte mitt specialområde, men om man ser det som att det ska vara en smula överdrivet och teatraliskt kan det kanske förklara att det trots allt känns engagerande.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!