Jag ska försöka att skriva en text om litteratur. Det kommer ta ett litet tag att nå dit, men jag ber dig: lita på mig. Det här är en text om litteratur när den är som allra bäst, när den lämnar omärkbara spår som bara först senare blir tydliga. Vi ska också röra oss i det rumsliga, den verkliga världen i vilken du och jag, trots allt, befinner oss.
     Hur som helst.
     Det finns ett begränsat antal vägar att ta från min grå ytterdörr. Förstås, alternativen blir fler ju längre man kommer, ett nät av vägar som sträcker sig bort från våra kvarter över östgötaslätten och runt hela jorden. Få är de som går så långt, och för egen del håller jag mig för det mesta i närheten. Från dörren tar jag antingen höger och sedan vänster, förbi kullen alla kallar Kalles backe utan att jag vet varför, genom växtligheten som regniga dagar får mig att tänka på Inkaleden, utmed Göta kanal och ner mot Bergs slussar, eller höger-höger förbi fotbollsplanen och raka vägen upp mot Järngårdsskogen där avverkningsmaskinerna gjort stora ärr bland träden, där man kan se rådjuren på håll och de ser en själv. Ibland tar jag vänster och går ner på byn, följer kanalen åt andra hållet, men det är inte lika ofta sedan jag slutade jobba på biblioteket där för, ja, lite drygt fem år sedan. Och det är inte den vägen den här texten handlar om.
     Som hundägare är promenader ett måste och sanningen är väl att de hade blivit färre om jag inte hade behövt tillgodose hennes behov. Det innebär inte att jag inte kan njuta ändå och jag måste säga att den norra delen av Linköpings kommun är rätt grann allt som oftast. De höga tallarna skänker mig trygghet, dess rötter stabilitet. Med mig på turerna har jag förutom hunden nästan alltid en ljudbok. Över ett år blir det kanske tre dussin genomlyssnade och jag vet knappt hur man transporterar sig utan en berättarröst i öronen.
     När jag springer, däremot, vill jag alltid höra omgivningen, höra min egen ansträngda andhämtning, de dova stötarna från mina steg, tankarnas meditativa rörelser, hjärtat som slår och träden, fåglarna. Det har tagit mig många år att börja känna min kropp och mitt tempo och om jag nu lyssnar på något när jag joggar är det som om jag kommer i otakt. Men vägarna är de samma, upp till den lilla skogen eller ner till Berg.
     På stigen runt skogen, efter att man passerat ett av alla kalhyggen kommer man till ett stycke traktorstig lövträden blir fler och det kan vara lite extra gyttjigt när det regnat. Det är den så kallade “långa svängen” och när jag passerat där är den sista biten hem relativt lättsprungen. Nå, döm av min förvåning när jag utan lurar i öronen ändå hörde:

Det tar inte lång tid att få syn på Sandros ledtråd. På en platt del av graniten finns det en stor gul graffiti. ‘En rispa, men en rispa som förslår/ Fråga efter mig i morgon …’ — Valiko Shakespeare. Valiko, detta välbekanta namn. Myten om Valiko i kött och blod. Namnet som Sandro och jag stal från Iraklis pjäs.

Vad nu?
     Citatet är från Invid den stora skogens rand (2024, i svensk översättning av Erik Andersson av den georgiske författaren Leo Vardiashvili, en bok som jag, enligt min egen recension, tyckte “fantastiskt mycket om” men vars avtryck jag inte kunnat ana. Det är en skattjakt i sagoskimmer, en postsovjetisk berättelse om det som blev kvar när unionen föll och en annan typ av sår än de som finns i min skog.
     På något vis har litteraturen här fogats samman med det rumsliga, något som av förklarliga skäl inte riktigt låter sig göras om man läser med ögonen. En bit senare på samma väg, nu ute på asfalten och på väg tillbaka, slits jag in i en nedgången lägenhet i Kaukasus. Invid den lilla, ja, pyttelilla skogens rand är jag alldeles invid den stora skogens rand och det sker varje gång jag går eller springer samma väg.
     Innan jag lärde mig lyssna på ljudböcker, för ja, jag är övertygad om att det är en färdighet som går att öva upp, försökte jag lyssna på The Man in the High Castle (1962) av Philip K. Dick på vägen mellan lägenheten och universitetet. Jag minns att det var vår för vitsipporna stod i full blom mellan asparna, men jag minns ingenting av ljudboken. Ingenting alls. Jag var för disträ, tänkte jag och slutade snart lyssna helt, dömde ut själva konceptet ljudböcker (eller om det var mig själv jag dömde ut) och nöjde mig så under mer än tio år. Då kunde jag aldrig ana vilken effekt ljudböcker skulle komma att ha på mig.
     I Berg finns Carl-Johans slusstrappa, ett stycke svensk ingenjörskonst som nyligen letade sig in i det farsartade projektet kulturkanon jämte Kallocain (1940), allemansrätten, statens porträttsamling på Gripsholms slott, IKEA och pappaledighet bland mycket, mycket annat. Det är en fascinerande syn att se stora båtar passera genom de tunga slussportarna och även om det inte är några tallar skulle man ändå kunna förvänta sig att ens inre umarell[1. En umarell är, enligt wikipedia (förutom ett fantastiskt ord) “en äldre man som betraktar arbeten i det offentliga rummet, exempelvis byggarbetsplatser, vägarbeten, nybyggnad och renoveringar av byggnader.”] vaknar till liv. Men vad händer?
     Jo, när jag i sakta mak rör mig uppför slusstrappans norra sida, vem kliver då in i mitt medvetande om inte den frejdige Henry Morgan. Eller snarare, hans syns inte till, i stället är det budet från Egons tvätt som väntar vid dörren med två djupa trälårar linne och ett dussin av Henrys vita och kadettrandiga skjortor.

Goda råd var dyra, det enda jag kunde komma på var att bjuda in budet på en kopp kaffe och sedan, helt omärkligt, pinna ner till Möbel-Man och bomma en hundring ur deras dagskassa.

Varje.
     Gång.
     Av Klas Östergrens alter egos alla förehavanden med bröderna Morgan är det denna visserligen talande men icke desto mindre banala detalj ur Gentlemen (1980) som gjort ett outplånligt intryck på mig och sliter mina tankar från den imponerande konstruktionen som över sju slussar lyfter båtarna nästan 20 höjdmeter från Roxen till kanalens fortsättning förbi Ljungsbro.
     Jag tror kanske inte att Invid den stora skogens rand och Gentlemen är de mest betydande böckerna jag lyssnat på, hur bra jag än må tycka att de är, men uppenbart är att det i dessa båda berättelser bor något som lyckats gro i mig, och fortfarande ett år eller fyra senare sliter mig från vardagen norr om Linköping till 1970-talets Stockholm eller ett slitet Tbilisi. Och det är väl det fantastiska med litteraturen, att den ibland lyckas beröra oss utan att man till en början märker det, än mindre förstår hur eller varför.
     Det gör att även om det finns ett begränsat antal vägar att ta från min grå ytterdörr steget mellan mina stigar och världen utanför mycket mindre än jag först trodde.

Post scriptum. Detta gäller inte bara böcker. I våras gick “min Britta” bort, några månader innan sin 100-årsdag. Hon var alltid glad, men rapporterna jag fick gjorde tydligt att hon var klar i detta liv. Det är en förlust ändå, och vi är alltid många som blir kvar och behöver bära den. Då, på vägen till jobbet, lyssnade jag för första gången noggrant på texten till Weeping Willows låt “Let go”:

It’s the morning after the longest night
I hold your dying hand in mine
I understand there’s nothing I can do
But I’ll try my best to comfort you

You look so peaceful, there’s no more pain
Was that a smile when I wispered your name
I know the time has come for you to leave
And give in to the force of the disease

Varje bilfärd via Bergsvägen in mot Linköping, ungefär vid korsningen mot Kaga tänker jag att vi bara passerar på väg mot det förflutna, som fotspår i en sjö av sand. Vemodigt, ja, men framför allt en känsla av att ord, fortfarande, betyder saker.