Tatjana Brandt
194 s. Förlaget 2017 (2017)
Handlar inte läsning mycket om det här? Att hantera sorgen över alla relationer och öden, människor och erfarenheter livet är för kort för? Att tankfullt umgås med de ofödda möjligheterna? Ett slags respekt för tomrummet, för människorna som vi inte kommer att älska och vägarna som vi inte kommer att gå. Och just sorgeintervallet ger den väg vi vandrar djup. Hur kan man känna det meningsfulla om man inte har en stark relation till allt i tillvaron som är förlust, som är bortom, som är oförlöst, utom räckhåll, ohanterligt?
Ovanstående rader är från Tatjana Brandts (f. 1975) essä ”Överhettad känsla och ambivalent kunskap” om den engelska författarinnan Frances Burney (1752—1840) men skulle lika gärna kunna beskriva min känsla inför Brandts essäsamling Fängslad vilken jag nyligen läst. I den behandlar hon, förutom Burney, även Henry James författarskap, Harry Potter-serien i förhållande till bokslukaråldern, samt Inger Christensens sonettkrans Fjärilsdalen (1991) och Ann Jäderlunds dikt ”Vimpelstaden”. Undantaget trollkarlarna i J.K. Rowlings värld är jag inte närmare bekant med någon av dem annat än till namn.
Varför — i hela fridens namn — läser jag en bok om texter jag inte läst?
Förutom min snudd på ohälsosamma dragning till essäformen hänvisar jag till stycket ovan. Brandts essäer är ett sätt för mig att hantera det ofrånkomliga faktum att jag aldrig kommer att kunna läsa allt, sorgen att hur snabbt eller mycket jag än läser kommer min läslista och mitt lässug vida överstiga det som ryms inom en livstid. Kanske, till och med troligen, kommer jag inte läsa något av Frances Burney, men genom Brandts 60 sidor långa essä har jag ändå fått stifta bekantskap med en signifikant författare ur litteraturhistorien. Skulle jag läsa Burney, eller James, eller för all del Christensen vars verk ligger här bredvid mig på skrivbordet så kommer min läsning vara konkret, min förståelse djupare.
Brandt behandlar sina objekt med yttersta varsamhet. Hon håller inte alltid med, tycker inte alltid att de är bra, men hon läser dem med en öppenhet som gör mig ödmjuk. Läsningen — min läsning — gör jag tillsammans med Brandt, inte av henne. Hon kontextualiserar och nyanserar och som en följd av det även entusiasmerar. För den med brett litteraturinstresse är texter av den här typen en gyllene väg för att hantera litteraturens, för att inte säga världens, väldighet. Brandts handlag påminner mycket av om det jag uppskattade hos Teju Cole i hans essäsamling Known and Strange Things (2016). Och faktum är: skulle jag tvingas att bara läsa en enda sorts text i resten av mitt liv så skulle jag inte vara missnöjd om det var den här typen av essäer om litteratur och kultur.