Stina Aronson
396 s. Modernista 2019 (1946)

Det norrländska stråket har gott varmt genom svensk litteratur det senaste decenniet, på goda grunder. Berättelser om övergreppen och förtrycken mot samer har jämte historier om kärva personligheter som tampas med annat outtalat. Det behövs fler berättelser än de storstadscentrerade. Västerbottenförfattaren Sara Lidman (1923—2004) har påtalats som en föregångare, men i kanske ännu högre grad bör modernisten Stina Aronson (1892—1956) nämnas och i hennes roman Hitom himlen återfinns många centrala teman.
     I den avlägsna bygden Mäntyjärvi någonstans uppåt Tornedalen lever Emma Niskanpää med sin älskade son ”mitt John”. När maken och fadern plötsligt dör lämnas ett utrymme som bara kan och kommer fyllas av mor och son. Hennes religiösa läggning bidrar till uppfostran, Johns närapå patetiska (i ordets mest värdeneutrala mening) uppsyn ska räcka till karlgörat. Men aldrig gör de någon förnär, bara tar hand om gården och rår om sitt pörte. Åtminstone till den dagen John drabbas av själssvaghet och läggs in på sanatorium, alltmedan Emma väntar på breven från honom.
     Hitom himlen är till en början en alldeles förträfflig berättelse om livet på vidderna, om relationer som formas under sträng fromhet och trots och på grund av de stora avstånden. Det händer inte särdeles mycket, men Emma och John, liksom miljöerna, skrivs fram med stor kärlek och omsorg. De är i allra högsta grad huvudpersonerna i sina egna liv (eller varandras) och det är enkelt att känna med dem. Därför blir brottet så stort när Aronson utan förvarning lämnar dem och skriver om något annat. Såklart, att bry sig om sådana petitesser som berättarstruktur eller kronologi är inte vidare modernistiskt, ändå är jag inte beredd och jag kommer på mig själv med att läsa sista fjärdedelen fylld av saknad efter Emma och ”mitt John”. Varför detta skifte? Kanske är det ett sätt att visa hur deras liv är precis lika viktiga eller oviktiga som andras, kanske är det betydligt mindre sentimentalt än så. Oavsett vilket gör det att jag inte riktigt lyckas få rätsida på romanen, en roman som hade kunnat vara väldigt nära en fullpoängare men som i stället sprids för vinden.