En afantastikers bekännelse. Del 2

Jag skrev om min afantasi i ”En afantastikers bekännelse. Del 1”, 2022-11-11. Läs gärna den först om du inte gjort det innan, eller om du behöver en påminnelse om vad det här handlar om!

Det står klart när man ser på ett begrepp som afantasi att det råder en viss oklarhet om dess gränser. Det är omöjligt för mig att översätta min tankevärld utan inre bilder till dig eller någon annan, lika lite som att vi kan kliva in i någon annan varelses hjärna och uppleva världen som den gör. Vi kan inte få något bekräftat, bara göra vad vi kan för att självskatta och jämföra.1 Kanske upplever vi allting precis samma, men har lärt oss arbeta med det på olika sätt? Det som är ett minnespalats för en är ett neurologiskt wikipedia för en annan, men … förmodligen inte.
     Om vi för sakens skull accepterar att det finns dem som inte kan forma några inre bilder, som saknar de reglagen i hjärnan, och att jag tillhör dem, kan vi gå vidare till en intressant följd av detta. Jag har tre intressen som levt i mig på olika sätt sedan jag var barn: läsning, skrivande och rollspel. Alla tre sysselsättningarna kräver i olika utsträckning någon form av aktivt fantiserande som, inte sällan, anses vara visuellt. Det är lätt att härleda begreppet ”afantasi” till en avsaknad av fantasi (rent krasst är det ju det det betyder), att kreativitet som sådan kräver en visuell sluss genom vilken idéerna tillåts ta form, men så är det inte. Jag kan förstås inte tala för någon annan, men jag har ändå fått uppfattningen att många som träffar mig tar mig för en kreativ och påhittig, ja, rentav fantasirik person (rätta mig gärna om jag har fel!), vilket inte hade varit möjligt om inre bilder krävts för dessa egenskaper.
     Låt oss titta på mina intressen, ett och ett, och se vad min afantasi gör med dem.

Läsning

Många gånger har jag sett uppfattningen att läsning är något fantastiskt, nästan magiskt, där man stirrar på döda träd och hallucinerar livligt, en uppfattning som bekräftats av tusentals tummar upp i diverse sociala medier. Otaliga är de filmer som spelats upp i andras inre men som är otillgängliga för mig. Är det ens läser jag gör?
     Det finns flera aspekter av detta värda att titta närmare på.
     För mig har läsning alltid varit ord, böckernas berättelser eller information har aldrig översatts till något annat. Ändå har jag alltid varit en läsare, försjunkit i bok efter bok på ett sätt som jag nog inte hade gjort om jag betraktat aktiviteten som helt meningslös. I grunden beror det kanske på att ord fortfarande betyder något. I mitt inre referensbibliotek finns en hågkomst om röd, Elbrus, rubank och tukan och om någon beskriver hur en röd tukan sitter på berget Elbrus med sin rubank förstår jag precis vad som menas utan att se det framför mig. Jag kan jämföra olika företeelser och om någon säger att en stor mus klättrar över en liten elefant2 så förstår jag att det är en mus större än genomsnittsstorleken3 för möss som klättrar över en förhållandevis liten elefant. Jag tror mig ha ett rikt ordförråd där inte ett enda av orden är kopplat till en bild, det fungerar uppenbarligen hyfsat ändå.
     Däremot tror jag att min afantasi påverkar min upplevelse av enskilda böcker. I min första artikel om afantasi (Att räkna får som metafor, 2021-03-20) lutar jag mig mot Lotta Lotass labyrintiska roman Den svarta solen (2009) för att förklara meningslösheten i rikliga rumsliga beskrivningar. Boken är i princip enbart redogörelser av utseendet på snarlika rum, utan någon som helst handling. Eller ja, handlingen är läsarens virrande genom rummen, men för mig blev det aldrig riktigt intressant. Å andra sidan tänker jag mig att en van visualiserare verkligen skulle kunna befinna sig där på ett helt annat sätt, utforska miljöerna och interagera med rummen.
     Samtidigt skyr jag inte beskrivningar. I en av mina absoluta favoritböcker, Hundra år av ensamhet, beskrivs stenar som vore de ägg från förhistorisk tid, romanifamiljer med pukor och pipor drar in i byn Macondo och förevisar uppfinningar av sällan skådat slag och sedan länge förlorade metallföremål störtar mot Melquíades magnet till allas stora häpnad. Och jag älskar varje sekund. I någon mån är det kanske formuleringskonsten jag dras till, en klang som genljuder utanför mina synnerver, men ja, det är inte enbart det. Jag verkar helt enkelt uppskatta berättelserna eller texterna som informationsbärare (oavsett om informationen är kommen ur dikt eller verklighet).
     En fördel, antar jag, som jag funnit med min afantasi i förhållande till läsningen är att jag är i princip immun mot att störa mig på hur filmatiseringar förhåller sig till den beskrivna världen. Jag har ingen bild av figurerna som rasar samman för att de råkade välja en skådespelare som inte matchar den bild jag skapat mig genom boken. Alltid något.4

Skrivande

Med två romaner skrivna (och en drös halvklara i byrålådan), åtskilliga noveller (varav en prisbelönt: ”Korsningen”, tidningenskriva.se) och tusentals artiklar här på sidan får jag väl ändå erkänna att jag ser mig som en skrivande person. Det går inte alltid snabbt, men jag mår också dåligt de perioder då jag inte ens försöker. Hur är det då, undrar ni uppmärksamma läsare, att skriva med afantasi?
     Uppenbarligen inte omöjligt!
     Bland kommentarerna på första delen av artiklarna om afantasi fanns några som uttryckte förundran, exempelvis: ”Det är svårt att förstå att du inte visualiserar när du skriver som du gör. Du målar bilden så fint. Fast med ord då.” En fin kommentar, och här finns kärnan i hur afantasin förhåller sig till skrivandet, för i långa stunder är det inte särskilt märkligt. Att staka ut en intrig eller att låta mina figurer komma till liv är inga större bekymmer, narrativ struktur eller psykologisering kräver inte min blick på samma sätt. Däremot vet jag med mig, eller tror mig åtminstone veta, att de rumsliga eller fysiska beskrivningarna inte är direkt dåliga, men att de är färre än vad som kanske är brukligt och att jag behöver anstränga mig extra för att få till fler. Jag har inte analyserat det närmare, men jag tror att det är så, och anledningen är ganska enkel. Om utseendet inte fyller någon funktion för det övriga kommer jag inte alls att tänka på det. Ta första kapitlet av min första roman Gudsförgäten (2015), till exempel. Det är ganska långt, men väldigt spartanskt inrett, om man säger så. Då och då beskrivs en plats eller ett föremål, men allt som oftast är det lämnat åt läsaren. Jag vet inte om Gudsförgäten hade varit en bättre roman med fler beskrivningar, men det är ett tacksamt exempel att peka på här.
     Gudsförgäten och andra av mina texter födda helt ur min fantasi verkar i regel te sig på samma sätt. Uppenbarligen är det annat jag anser viktigt, så kan det väl få vara, men kontrasten blir tydlig mot annat jag skrivit, texter där jag haft en mer eller mindre uttalad strategi för att komma runt detta. Novellen ”Under pingisbordet rullar tärningar”, 2022-04-19, är inte självbiografisk men den är skriven med tydliga förlagor av platser, personer och föremål. Okej, det är ingen Den svarta solen men åtminstone jag tycker att den rumsliga närvaron är betydligt större här än i annat jag skrivit.
     Just arbetet med förlagor, minnen av platser, personer eller objekt, har hjälpt mig att förkroppsliga mina berättelser på ett helt annat vis. Det handlar inte om någon biografisk inställning till det hela, men ska jag beskriva en lägenhet utgår jag från rum som jag varit i, beskriver dem, lägger till och drar ifrån, och får på så sätt till ett kollage av en lägenhet som jag kan förlägga min handling i. Aldrig, eller åtminstone sällan, tror jag de enskilda komponenterna jag använder är spårbara, men arbetssättet har hjälpt mig enormt att komma förbi de hinder som uppstått då jag tidigare känt mig tvungen att komma på något helt nytt.5 Medvetenheten om min afantasi gjorde bekymret tydligt och arbetet med förlagorna blev mitt hjälpmedel.
     I del 1 uttryckte jag också sorg över effekter som afantasin har för mig, men en sak som inte är en sorg, snarare tvärtom, är tanken på att jag genom mina ord kan skapa bilder hos andra. Jag försökte mig på det med beskrivningen av mitt barnrum i del 1, men jag hoppas också att ni som kan visualisera fortfarande bär med er bilden av en röd tukan med en stor hyvel som sitter på en kall bergstopp. Varsågod, i så fall!

Rollspel

Liksom läsning anses rollspel vara en syssla som i huvudsak utspelar sig i sinnets teater. I korthet är rollspel en dialog mellan flera personer om en berättelse, ofta är en person ansvarig för att beskriva miljöer och personer (som inte styrs av någon annan) samt presentera hinder vilka övriga deltagare genom sina rollpersoner ska ta sig förbi. (Läs gärna den tidigare hänvisade novellen, ”Under pingisbordet rullar tärningar”, för ett exempel.) Jag blir inte lika beklämd av tanken på att afantasi skulle inverka menligt på rollspelsupplevelsen som jag blir på tanken på att den skulle göra det för läsning, men jag behöver ändå stanna upp och ta mig en funderare kring vad det innebär.
     Första gången jag spelade rollspel var jag gissningsvis 12-13 år. Vi spelade inget befintligt spel utan fantiserade ihop värld och regler utifrån Star Wars, en smugglare och en jediriddare skulle hitta mästaren Yaddle i en träskvärld. Inga större utsvävningar i förhållande till filmerna, men det gjorde inget, jag engagerade mig, rullade tärningar och hade superroligt. Så pass roligt att rollspel i olika utsträckning funnits med mig sedan dess, och jag har det spelmötet att tacka för många erfarenheter och vänner jag inte haft utan rollspel. Men, det är inte otänkbart att vännerna jag spelade med denna första gång faktiskt upplevde att de befann sig i det där träsket i någon utsträckning. För mig var det bara ord, en berättelse berättad i någorlunda samförstånd. Exakt vad var det jag egentligen tyckte var så roligt?
     För den som fördjupat sig i olika typer av rollspel och rollspelare är det tydligt att det är en hobby nästan lika diversifierad som ”idrott”. Och ja, jag har prövat många olika former, men tror mig ha roligast när spelen handlar om problemlösning, kreativitet, samarbete och sifferpill6. Jag föredrar när rollpersonerna drar åt samma håll, inte agerar mot varandra, och när spelet fungerar utan att jag behöver vara snabbtänkt på egen hand. Jag tror att min sociala fobi7 hindrat mig att våga leva ut rollerna som i ett skådespel och även om det inte är en naturlag, tvärtom kanske något jag borde träna på, så tror jag inte att den sortens utmaning skulle vara rolig, hur nyttig den än skulle vara. Jag är heller inte tillräckligt intresserad av att vinna vilket förtar tjusningen med de momenten.
     Av tradition utspelar sig de flesta rollspel i fantasy- eller science fiction-världar, något jag var bekant med via film och böcker och där utgjorde inte afantasin något större bekymmer. Ja, ”det är som Sagan om ringen fast med ankor” eller ”som Stiftelsen fast med spänning och action”, okej, vi kör. Det skulle dröja länge innan jag stötte på spel där jag saknade referens helt och hållet, men ju mer jag spelat desto oftare har det blivit så. Då stöter jag på bekymmer, i synnerhet om spelet syftar till att utforska den här helt främmande världen, och bekymret skiljer sig från hur det påverkar läsning på en viktig punkt: när jag läser behöver inte jag interagera med fiktionens värld, den är statisk, berättas för mig i en, förhoppningsvis, logisk ordning. I rollspel, däremot, är det inte omöjligt att ställas inför ett knarrande dysterberg med skrangliga rum, en ansamling nästen för drömmar där någon kikar på verkligheten genom glaslinser och meddelar sig med nyfikna andar vilka läser epistlar från gulnande flugpapper.8 Vad gör du?
     Skönlitterärt kan jag förstå, till och med uppskatta, den typen av vrickade beskrivningar (annars hade det varit nästan omöjligt att läsa, exempelvis, China Miéville) men ställd inför det knarrande dysterberget blir jag villrådig, det saknar en materialitet som i princip krävs för att jag ska klara att göra något med det. Vissa spel klarar av att vara konstiga utan att exkludera mig som inget inre ser: Ultraviolet Grasslands (2019) exempelvis, ett fantasyspel som fokuserar på karavanresor där den märkliga världen presenteras pö om pö och där karavanens administration alltid går att falla tillbaka på när omvärlden tycks för ogenomtränglig.
     Nå, som rollspelare har insikten att jag har afantasi och, kanske i ännu större utsträckning, insikten att andra inte har det, givit mig förklaringar till varför jag känner som jag gör inför vissa spel eller vissa spelsätt och att andra å sin sida uppskattar dem mer än jag. Här saknar jag ännu strategier för att överbrygga hindren, men de kanske kommer någon dag, vem vet. Jag har lyxen att spela med personer som regelbundet diskuterar spelstilar och gärna prövar nytt vilket gör att jag inte behöver känna mig låst i ett spel jag inte får ut något av. Annars är det troligt att jag inte hade fortsatt spela, snarare än att som nu, göra egna rollspelsprodukter.

Avslutningsvis

Efter alla dessa år är det väl bara att konstatera att jag har internerat alla tre fritidssysselsättningarna i min personlighet. Jag verkar inte kunna sluta och lika bra är det, för jag trivs med det. Många gånger tror jag att vi är summan av allt som råkar slumpa sig för oss, att det var långt ifrån ett medvetet val att plocka upp en bok. Jag råkade bli läsare och har aldrig slutat. Jag skrev någon gång ett ord (eller snart en miljon om man bara räknar ackerfors.se) och kallar mig i vissa stunder författare. Och en gång var jag på en träskplanet och inte långt därefter var jag chefredaktör för Nordens då största webbplats för rollspelare. Uppenbarligen stod inte min afantasi i vägen så pass mycket att jag kom på tanken att sluta helt och hållet med något av det. Men så blev jag heller inte slalomåkare, piskad för att nå framgång att visualisera varje port i backen på vägen mot mållinjen och publikens jubel.9

Show 9 footnotes

  1. Än så länge. Forskningen går framåt, snart kanske vi ser en mer detaljerad karta över hjärnaktivitet som kan förklara åtminstone delvis vad som skiljer oss åt.
  2. För att använda ett exempel från Daniel Kahneman.
  3. Fint ord!
  4. Sedan kan jag störa mig på att saker i berättelsen ändrats, men det är en annan sak.
  5. Det här hänger tydligt samman med ett annat intresse jag har men som jag inte tar upp i denna artikel, nämligen tecknande. Jag ritade extremt mycket som barn men ju äldre jag blev desto större distans blev det mellan det jag tänkte mig rita och det faktiska slutresultatet. Det var inget roligt att vara 14 år och rita som en nio-åring och jag slutade nästan helt. Under pandemin tog jag upp tecknandet igen, denna gång använde jag förlagor och studerade hur andra ritat olika delar av mitt tänkta motiv. Helt plötsligt kunde jag rita saker jag till och med visar upp med viss stolthet: se mitt galleri här på sidan.
  6. Där har ni, i det sistnämnda, en högoddsare som heter duga!
  7. Där har vi innehåll till framtida artiklar, antar jag.
  8. För att försöka mig på en spontan översättning av rollspelsmakaren Patrick Stuarts senaste bloggpost: ”Bring me the Head of the Mocking Man!”, False Machine, 2022-11-10.
  9. Och jag håller det för troligt att jag aldrig kommer få ta emot publikens jubel av någon anledning, men jag kan inte visualisera det heller.
Första besöket? På Ackerfors.se finns över 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Stötta mig gärna via Ko-fi (knappen nedan), swisha ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp något i min butik, följ mig på någon plattform och dela vad jag skriver, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack för att du läste!

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!