Édouard Louis, i översättning av Marianne Tufvesson, inläst av Björn Elgerd
4 h 34 min. Wahlström & Widstrand 2015 (2014)
Ibland fångar mig känslan att jag läst böcker i fel ordning extra starkt. Kanske borde jag ha läst Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av franske Édouard Louis (f. 1992) innan jag läste Vem dödade min far (2018) för att linjerna skulle bli än tydligare. I denna ordning blir det lite som att backa in i en storm som är både omvälvande och viktig.
Eddy Belleguele föddes i Hallencourt i norra Frankrike. En typisk småort med en fabrik och en djupt rotad kultur av svaghetsförakt, homofobi och rasism vilket blir extra tydligt för den unge Eddy som i allmänhet anses löjlig och feminin, uppenbar homosexuell enligt många. Sluta gör dig till, kräver föräldrarna, men han gör sig inte till. Det är när han försöker passa in, försöker gilla fotboll och tjejer, som han på riktigt gör sig till utan att lyckas lura någon.
Brottet är inte vad man gör utan vem man är, konstaterar han med en brutalitet jag känner genom huden.
Ingen dömer honom hårdare än pappan, ingen skyddar honom mot mobbare eller allmänhetens misstänksamma blickar. Hallencourt erbjuder honom ingenting, varken framtid eller utrymme att vara sig själv. Därför kommer möjligheten att komma in på teatergymnasium som en sista skälvande utväg ur helvetet.
Louis har en förmåga att gå rakt på sak utan omvägar, något som fungerar avväpnande. Det är skickligt och det är litterärt, men svårt att bemöta med intellektuell distans. Särskilt eftersom Louis själv inte bemödar sig med att döma, det är inte hans uppgift som författaren till sitt liv.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en berättelse om kraschen mellan inskränkthet och viljan att leva sitt liv utan förbehåll. Det är tungt och det är jobbigt, men det är också en form av berättelser som många bär på utan att kanske någonsin ha möjlighet att dela med sig av den.