Vaggvisa
Leïla Slimani, i översättning av Maria Björkman, inläst av Odile Nunes
6 h 8 min. Natur & Kultur 2018
I original på franska Chanson Douce (2016)
Rent hus
Alia Trabucco Zerán, i översättning av Hanna Nordenhök, inläst av Rebecka Hemse
7 h 8 min. Wahlström & Widstrand 2024
I original på spanska Limpia (2022)
Av en slump läste jag kort efter varandra två romaner som till sitt upplägg var snarlika, men som i utförande och resultat skilde sig vitt åt. Den ena nervig och välberättad, den andra skriven helt utan att jag blir engagerad. I centrum står två personer ur den moderna arbetarklassen: en barnflicka respektive ett hembiträde, båda står de anklagade för att ha dödat barn. Böckerna det handlar om är Vaggvisa av fransk-marockanska Leïla Slimani (f. 1981) och Rent hus av chilenska Alia Trabucco Zerán (f. 1983).
I Vaggvisa flyttar den medelålders barnflickan Louise in hos det karriärdrivna paret Myriam och Paul och deras två barn. Snart blir hon oumbärlig i sin flit att uppfostra barnen och hålla hemmet i ordning. En välsignelse, så betraktar paret henne till en början, men allt eftersom deras liv vävs samman blir Louises roll allt diffusare och hennes synbara prickfrihet visar sig vara något annat.
Hos Zerán är det i stället den yngre Estela som flyttar från chilenska landsbygden för att bli hembiträde hos ett välbärgat par i Santiago, men Estela är aldrig ute efter att göra ett prickfritt jobb och det barn som sedermera kommer var aldrig en del av kontraktet. Hon gör kanske så gott hon kan, men hennes tankar är, trots att hon jobbar hos paret i massor med år, nästan alltid någon annanstans.
Rent hus berättas helt och hållet ur Estelas perspektiv, som om hon sitter ensam i ett förhörsrum och pratar med de poliser hon tror sitter på andra sidan spegelglaset. Hon är lynnig och opålitlig och har en integritet som färgar hela hennes historia, hon hävdar envist att minsta detalj är av vikt för utredningen. Det är något med Estela som, om man hade suttit där i förhörsrummet med henne, gör att man inte hade kunnat släppa hennes blick. Hennes redogörelse av det ovärdiga hembiträdeslivet som hon och många andra tvingas till och som sätter luppen på den ojämlikhet som råder inte bara i Santiago utan överallt fylls av nerv, det slutar aldrig vara sårigt. Hon ursäktar sig inte och när berättelsen närmar sig sitt slut så är syret nästan slut i förhörsrummet.
Slimani försöker uppbåda samma nerv, men med ett spretigare tilltal lyckas jag aldrig engagera mig i varken barnflickan Louises öde eller i det hemska att barn kommer till skada. Möjligen är huvudpersonen i Vaggvisa mer patologisk, jag tvekar aldrig kring hennes roll, blir aldrig särskilt förvånad över vad som händer henne. På många sätt har hon en sorgligare bakgrund och elementen till en historia minst lika stark som Rent hus finns definitivt. Kanske ligger det faktum att jag läste de båda böckerna så snart efter varandra Vaggvisa i fatet då den samtidigt framstår som mer ordinär i jämförelse med Rent hus.
Vad både Zerán och Slimani förtjänstfullt sätter fingret på jämte de gastkramande berättelserna är de avhumaniserande samhällen som underblåser ojämlikheten och försöker övertyga oss om att den typen av maktförhållanden som dem mellan rika uppdragsgivare och fattiga uppdragstagare är något normalt, kanske till och med eftersträvansvärt. Ingenting gott kommer ur att någon förväntas vara piga eller dräng. Det behövs det inga thriller-berättelser för att förstå, men nu när de väl finns så hoppas jag att de blir lästa för vad de är.