Det verkar gå en trend i att göra upp med saker, på senare tid speciellt sin pappa. Jag framhåller ofta att litteraturen eller kulturen i stort kan vara ett sätt att experimentera och bearbeta verkligheten. Fiktiva företeelser kan givetvis lära oss något om det vi idag upplever som det faktiska. Att göra upp med sin egen historia torde således vara en mycket bra sak att göra genom just litteraturen, eller?
Uppenbart är att det idag finns ett ganska tråkigt jag-fokus (jag är knappast först med att ha observerat det, tvärtom är jag förmodligen sist) och denna självcentrism ligger lite i tiden. Folk bloggar som aldrig förr, Facebooks huvudsakliga användningsområde är att skryta om sin egen fantastiska situation genom statusuppdateringar och folk skriver självbiografier eller möjligen självbiografier förklädda till biografier om någon annan – i många fall respektive pappa.
Att ha respekt för sina föräldrar är inte naturligt på samma sätt som det har varit genom tiderna (kanske är den mer avslappnade attityden att föredra). Idag behöver man inte ens ha en relation till sin pappa och det är ingen som höjer på ögonbrynen för det. Det verkar dessutom vara helt okej att sälja ut sin pappa i och med att papporna i allmänhet verkar förtjäna att bli uthängda och nedskrivna utan möjlighet till försvar (eller är biografierna så som jag hoppas – helt fiktiva – och därför behövs inga försvar?).
Jag själv har en relation till min pappa som ligger på skalan mellan non-existent till problematisk. Jag har inte träffat honom på mycket länge och jag hör ifrån honom ytterst sporadiskt. Vem har skuld i det? Jag vet inte och kanske är det därför jag inte kommer skriva någon biografi om oss, åtminstone inte biografiskt. Men vad vet jag – kanske sitter pappa och skriver på biografin som kan vända pappa-debatten och handla om en pappas relation till sin son och om sonens problem? Det vore väldigt intressant, måste jag erkänna, men det leder till min nästa poäng: vem – mer än jag – skulle vilja läsa det?
Pappa-biografierna är interna. De ger sken av att göra allmänheten en tjänst genom att visa upp något som alla har en relation till på något sätt, men det handlar trots fokuset på en förälder om författaren själv. Litteratur är trots allt en fruktansvärt ensam syssla. Man skriver själv, berättar sin egen historia – ”sann” eller fiktiv är ointressant – och när texten väl nått läsaren så är denna helt ensam i sin läsning. Visserligen är det inte sällan det mest interna som råkar vara det mest allmängiltiga som folk kan identifiera sig med. Är det för att identifiera sig med någon någons situation som man läser biografier? Eller är det för att vältra sig i någons misär (för allt som oftast är det vägen till och från helvetet som tas upp i självbiografierna)? För mig som lika gärna läser fiktiva levnadsöden torde biografierna vara en ointressant genre.
Trenden borde dock vara över snart. Det finns snart inga pappor kvar att skriva om. Får vi se något nytt eller börjar man så sakteliga beta av resten av släktträdet? Det finns säkert mycket smaskigt att hämta från diverse kusin- och mor och son-relationer. Inget annat är privat, varför utelämna sådana fina uppslag?
När det gäller våra relationer under många, viktiga, år så kan bara du berätta för mej varför det blev så…..
Jag älskar i alla fall dej, ska du veta.
DIN
pappa