Jag kan aldrig skriva min självbiografi

Inspirerad av en kurs om självbiografier som vi haft under Litteraturvetenskap 2 började jag fundera på min egen självbiografi. Vad jag skulle skriva om, vad jag minns och vad jag hittat på och hur jag skulle gå till väga. Jag insåg rätt snart att det hela skulle bli problematiskt.

Om vi – bara för en liten stund – låtsas att jag är en intressant person som dessutom själv håller mig som en intressant person med något att säga, då har vi en grund, en motivation. Redan här faller projektet, då jag inte har något att säga och trots allt är rätt ointressant även om vi låtsas. En relativt trygg ungdom, några tragedier jag kanske kommit stärkt ur men inget nytt under solen. Olikt Jean-Jaques Rousseau har jag inget att lära ut och olikt August Strindberg är mitt ego inte tillräckligt stort för att motivera en text om min själsliga utveckling. Skulle jag skriva skulle jag snarare fokusera på att utforska vem jag är och vem jag inte är.

Men det här är inte det största problemet. Nej, det dyker upp då jag väl ska författa min text som aldrig kommer bli skriven, för när jag tänker tillbaka på mitt relativt korta liv har jag få egna minnen. Jag minns inte min första skoldag, min första kyss, första gången jag var ensam hemma. Jag minns inga besvikelser, inga lyckorus, ingen sorg, ingen ilska, ingenting. Mitt minne slutar fungera någon gång runt min 15-årsdag. Dessförinnan har jag bara brottstycken av minnen, händelser återberättade eller av mig själv konstruerade. Vad har jag egentligen varit med om? Jag har inget svar och därför ingenting att sätta på pränt. Jag får förlita mig på det jag nu känner viss – om än inte full – säkerhet inför. Jag tror mig minnas när jag tog studenten, när jag klarade körkortet, när jag såg min sambo för första gången och när jag låg på akuten i början av veckan. Jag kan säga mig minnas personer jag mött. Fick jag bilder på samtliga mina klasskamrater på grundskolan skulle jag förmodligen kunna namnge i stort sett alla. Förmodligen likadant med mina lärare. Är det minnen att skriva om? ”Martins självbiografi – personförteckning.” Jag är skeptisk.

Jag önskar att det inte var såhär. Att jag kunde bortse från mina kunskaper om mitt minne och minnen i allmänhet, hur de konstrueras och förändras efter min hjärnas nycker. Jag önskar jag kunde bortse från mitt självförtroende, att jag hade något att säga som motiverade mig att skriva självbiografiskt – för genren är intressant. Men jag har inte det. Inte idag, inte nu, men kanske i framtiden. Problemet är att lögnen, fiktionen ligger mig alldeles för nära. Jag kommer alltid fylla på de luckor som jag inte på annat sätt kan fylla. Om jag inte minns mitt första barnkalas kommer jag att hitta på mina vänner Jonas, Caroline, Kim och Kim. Om jag inte kan minnas när båten fick motorstopp kommer jag hitta på meterhöga vågor på Bråviken en gråmulen dag. Om jag inte minns min första kyss kommer jag kanske tillägna den Anna. Om jag inte har något att säga kommer jag att hitta på något att säga. Så enkelt är det.

Så när ni väl läser min självbiografi eller något annat jag skriver om mig kommer ni förmodligen behöva ta det med en nypa salt. Jag lovar att vara ärlig så långt det går, men utanför det kan jag inte ge några garantier. Jag är bara människa och jag minns inte mitt eget liv.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

9 Comments

  1. Jag har läst ett par intressanta självbiografier, men alla har varit om folk som upplevt genuint unika saker i miljöer jag knappt kan föreställa mig. Med andra ord håller jag med dig i att antingen skriver man den inte alls (det troligaste) eller också hittar man på en massa. Att skriva en realistisk skildring av sitt liv är kanske intressant för ett fåtal personer och en själv.

    Det sista ska väl dock inte förringas här, antar jag. Jag tycker uppenbarligen att det finns en poäng att skriva om sitt eget liv (annars skulle jag inte skriva så mycket på hemsidan), men jag skriver dem inte så mycket för andras vinst om för min egen. Jag gillar att fundera över vad jag gör och text är ett bra medium att använda. Sedan är det förstås kul om någon är intresserad, men det är inte så att det är nödvändigt. På samma sätt skulle jag väl teoretiskt sett kunna skriva en självbiografi med målsättningen att förstå mig själv och andra pretentiösa ambitioner.

    1. Du har förstås en poäng, men jag tror att många skriver för att delge andra sin – vad man själv tycker – intressanta person. Det är nog få som skriver för sig själv som blir publicerade på förlag (det är helt enkelt inte särskilt smart affärsmässigt) så någon eller några måste uppenbarligen tro att personliga redogörelser av någons liv är intressant (vilket det ibland också är).

  2. Som Snigel påpekade, så kan ju skrivandet öppna så många dörrar för dig själv. Varför man gör saker på ett visst sätt, vilka tankar och idéer som ledde en till en viss plats osv. Skriver du en självbiografi nu så utgår du ju också från känslorna gällande detaljer som du lever med just i nuet. Det är inget som säger (trots hur principfast du kanske själv anser dig vara) att du kommer att känna likadant eller se saker på exakt samma sätt om ett par år. Det som däremot fångas (tycker åtminstone jag) genom människors självbiografier, är deras ideal, krav och förväntningar på sig själva och samhället. Det är dessa saker som har lett dig dit där du är idag. Genom att skriva en självbiografi så kanske du gör dig själv och ett flertal andra en väldigt stor tjänst. Det går aldrig att veta i förväg…för även om du kanske anser dig var en ganska ointressant person så är jag övertygad om att du har en historia att berätta! Och oavsett vilken sorts historia du väljer att berätta så går det alltid att reflektera över den och lära sig något.

    Problemet med minnet är ju som sagt en svårare nöt att knäcka. Normalt när man skriver t.ex. skönlitteratur, så gör man en hel del research för att veta vad det är man skriver om och då utgår man från andra kunniga inom området. När det gäller självbiografier är det ju svårare, orsaken till varför är nog självklar. Ingen vet mer om dig än du.

    Om du inte känner dig redo för ett sådant projekt just nu så är det väl ingen större idé, för utan motivationen så är det nog svårt att ta sig från start till mål. Jag vet att jag själv skulle ha svårt att skriva en självbiografi, för jag har väldigt lätt att romantisera, dramatisera och i många fall överdriva händelser i mitt liv. Men samtidigt är det ju den jag är, vilket också en självbiografi är menat att visa. Så var drar man gränsen mellan fakta och fiktion i en självbiografi egentligen? Man kanske hoppas att det var på ett visst sätt, och därför minns man det så. Om man inte minns en specifik händelse så kanske det antingen, a) inte var så viktigt, b) var något som hände vid ett senare tillfället och känslan av det då överträffade det ”gamla” minnet (som i sin tur leder tillbaka till a), eller c) är något som du valt att förtränga?

    Jag önskar dig i alla fall lycka till Martin, inte bara med skrivandet av din självbiografi, utan med allt. Jag hoppas att minnena dyker upp så småningom och att du vet att ditt ointressanta liv faktiskt varit till en hel del nytta, inte minst för dig själv men också för andra. ;)

    1. Du har väldigt många poänger som jag funderat runt men aldrig riktigt lyckats komma fram till. Framförallt ”Det som däremot fångas genom människors självbiografier, är deras ideal, krav och förväntningar på sig själva och samhället. Det är dessa saker som har lett dig dit där du är idag. Skulle jag skriva min historia så skulle den ändå bara vara en reflektion varför jag är som jag är idag. Det kan vara nog så viktigt (och kanske är det lätt att glömma bort när man läser självbiografier) och enbart det skulle kunna vara en motivation.

      Anledningen till att jag överhuvudtaget kom att tänka på det är för att jag länge funderat över och spånat på om och hur jag skulle skriva en självbiografi. Vad som skulle vara min röda tråd och vad jag skulle vilja att andra tog lärdom av (eller så). Jag har ett sug efter att skriva, men idag är kravet på (ofta inbillad) autencitet jättehögt. Som någon sa: ”När man skriver skönlitterärt letar läsarna efter det självbiografiska och när man skriver självbiografiskt letar läsarna efter det påhittade.” Det går aldrig att komma ifrån, och det har jag ju skrivit om i tidigare artiklar: jag tycker att fiktionen kan ha nog så mycket att lära ut som verkligheten. Ibland vet jag inte ens varför man ska göra skillnad alls. :) Så egentligen är inte minnet ett problem för mig. Egentligen. Men det blir det, åtminstone för mitt självförtroende.

      Tack för lyckönskningarna och de fina orden! Jag får önska detsamma.

  3. Jag stötte på samma problem här om dagen när jag bestämde mig för att ”nu ska jag banne mig skriva en dikt om mitt liv” men när jag väl började hade jag inget att skriva. Min stora fråga är var jag ska börja och om det kommer bli en korrekt återgivning eller ett konstruerat minne.

    1. Att inte ha något att skriva är inte mitt problem. Jag skulle förmodligen kunna skriva massor, men en stor del av det jag skulle skriva skulle handla om just problemet med minnen och konstruerad identitet som man får dras med när man inte kan lita på något.

  4. Det handlar inte om vad man har att säga. Det handlar om hur man säger det. Och redan den här bloggposten tycker jag var väldigt välskriven.

    ”Jag tror mig minnas när jag tog studenten” — om du inte hade kunnat komma ihåg det hade du haft något att skriva om, i alla fall. :)

    Sedan är det ju inte så att en självbiografi, även om den inte innehåller någon fiktion (om en sådan ens är möjlig), behöver ta upp allt det du nämner, eller ens något av det. Ofta fokuserar man ju på något som är det intressanta. Allt är inte kronologiska barndomsskildringar, liksom, som du ju så väl vet.

    1. Tack för berömmet! :-)

      Givetvis handlar det om hur man säger det och vad man fokuserar på. Minns jag inte min student ska jag ju inte försöka återge den utan skriva om att inte kunna återge den. Det hade varit så schysst att kunna skriva min historia från början till slut (även om det hade varit mindre intressant att läsa) bara för att se mig raljera över allt som jag inte kunnat göra och allt som jag borde varit. Jag tycker om att ironisera över mig själv samtidigt som jag ironiserar över mitt självförakt. Det kanske är den sundaste formen självförakt? :-)

Kommentera