Alice i Underlandet

Originaltitel: Alice in Wonderland
Regissör: Tim Burton
Manus: Linda Woolverton och Lewis Carroll
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 3 mars 2010
Längd: 108 minuter

När nyheten om att Tim Burton skulle ta sig an Lewis Carrolls klassiska böcker, Alice in Wonderland och Through the Looking-Glass, såg jag genast vilken potential det fanns i kombinationen. Tiden gick och mina förväntningar höjdes ständigt, det var tvunget att vara den bästa filmen som någonsin gjorts för att infria dem. Kanske inte riktigt, men min vision var tydlig och det kunde bli bra. Riktigt bra. Men någonstans i processen blev det klart att Disney skulle producera. Aj, aj, aj, inte bra. Inte bra alls. Disney verkade inte alls vara intresserade av att göra en film med tydlig Alice i Underlandet-stämning. Nej, målet var snarare en vanlig Disneyfilm klädd i Alice-skrud, som bäst. Jag lämnade biografen besviken, berövad den största filmupplevelsen någonsin.

En vanlig Disneyfilm, ja. En hunsad person, i det här fallet en flicka vid namn Alice, har förlorat någon förälder, i det här fallet sin pappa, och tycker sig inte riktigt passa in i det samhället som hon är placerad i, i det här fallet viktorianskt överklass-England. En vändpunkt! – en fantastisk saga tar vid där huvudpersonen får en chans att lära känna sig själv och bli en större människa (i andra fall oftast ”ett större djur”). Mot slutet ställs huvudpersonen inför ett val, fega ur eller göra det Rätta och besegra hotet, både för sin egen skull och för sina nyvunna vänners. När hotet är besegrat inser huvudpersonen hur saker och ting borde vara och återvänder till sin hemmamiljö och ställer allting till rätta. Ett upplägg äldre än Disney, men som de gjort till sitt.

Det är ungefär så långt i från den ursprunliga Alice i Underlandet-känslan man kan komma.

Jag predikar ofta att man bör hålla isär böcke och dess filmversioner. Det är olika medier som har olika styrkor. Anledningen till att jag i det här fallet inte följer den devisen är för att man i konverteringen av böckerna förlorat något väsentligt som inte borde gått förlorat, som inte kan gå förlorat ifall man gör anspråk på att göra en filmversion. Vad är det då som gått förlorat? Bra fråga! Det som kännetecknar Alice i Underlandet är huvudpersonens aningslöshet. Alicekaraktären är ung och naiv, men samtidigt nyfiken och öppen för alla konstigheter. Hon reagerar inte på märkligheterna med förvirring och förskräckelse, hon försöker tillrättavisa de som bryter mot det hon anser vara god sed, samtidigt som hon försöker anpassa sig till de seder som råder i Underlandet. Konstigheterna är uppenbart konstiga, Kafkalika i sin märkliga logik. Dialogerna är vindlande, ordlekarna otaliga. Det mesta är helt bortblåst till förmån för Disneyslisket.

Problemet här är uppenbart och jag inser att jag borde se filmen igen, med nedskruvade förväntningar och försöka se den för vad den är eller låter sig vara. För det som faktiskt presenteras är, bortsett från den otroligt klyschiga omskrivningen av historien som jag nog inte kommer förlåta den ansvarige för, rätt bra. Jag har inget emot den lite mörkare bilden av Underlandet, det hade gärna fått vara mer (datorspelet American McGee’s Alice presenterade en skräckmysig version för ett decennium sedan eller så).

Rent visuellt är Alice i Underlandet en fest utan like. Tim Burton är bevisligen mycket bra på den biten, den röda drottningens slott är trots hjärtan, tinnar och torn en skräckfylld plats, hotfull och grotesk (kanske gör den visuella perfektionen sitt till besvikelsen, det kunde ju ha varit så bra). Cheshire Cat (Stephen Fry) och larven Absolem (Alan Rickman) är visserligen helt datoranimerade, men känns trots det levande och är sjukt snyggt gjorda. Det är helt enkelt inget fel på utseendet på filmen.

Inte heller skådespeleriet är dåligt. Jag hade förväntat mig mer av Johnny Depp i rollen som The Mad Hatter, som mest gör en ny version av Willy Wonka från Kalle och chokladfabriken. Alice spelas av Mia Wasikowska som jag inte sett tidigare, men som gör sin roll så som det är tänkt. Jag är inte överens med hur det var tänkt, kanske, men det är knappast hennes fel.

Alice i Underlandet var en stor besvikelse. Jag hade inte förväntat mig något djupt eller episkt, jag hade förväntat mig en äkta Alice-känsla och den uteblir totalt. Är man inte intresserad av den tror jag besvikelsen blir mindre, kanske till och med obefintlig. Det är en okej äventyrsfilm, men den hade förtjänat att vara så mycket mer. För egen del måste jag nog se den igen för att kunna bilda mig en rättvisare uppfattning om vad Alice i Underlandet verkligen är.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

4 Comments

  1. Hihi. Vi har verkligen helt olika förväntningar på den här filmen:D ELler hade, kanske jag ska säga, då du ju faktiskt sett den vilket jag inte har gjort. Jag förväntar mig att allt dåligt och uttjatat ska komma från Tim Burton (Disneys recept är vid det här laget så gammalt att det liksom inte märks av för mig när jag ser på tv, det blir liksom dukningen snarare än huvudrätten), att Johnny Depp fortfarande ska verka vara rätt less på sitt jobb och att om NÅGOT är bra i filmen kommer det vara där de klivit ifrån Alice i Underlandet-manuset och gjort något annat.

    Jag gillar vissa av Lewis Carols nonsenspoem (The Walrus and the Carpenter speciellt) men överlag tycker jag väldigt illa om Alice i Underlandet och Burton har gått från att vara ett unikt geni till en uttjatad poser som aldrig kan gå ifrån sin egen formel – så för min del är det goda nyheter att Disney ska ha med saken att göra :D Kanske någonting som kan dämpa Burtons svällande i sitt eget ego.

    /Xhakhal, nostalgisabotör.

  2. Argh! Så dumt! Jeg har akkurat de samme forventningene som deg og fryktet at Disney skulle fucke det up. Og det gjør de altså. ARGH!!

Kommentera