TJ Klune, inläst av Daniel Henning
12 h 11 min. MacMillan 2021 (2020)
Det finns många sätt att få upp ögonen för en bok. Att en vän på nätet kallar sig något med ”cerulean” och jag googlar definitioner av ordet och således snubblar över romanen The House in the Cerulean Sea är eventuellt inte ens bland de topp tio konstigaste jag varit med om. Men kanske topp elva, men nu är det som det är med den saken.
Den amerikanska författaren TJ Klune (f. 1982) har i The House in the Cerulean Sea1 skrivit en bok för alla som växte upp med Roald Dahls böcker men föredrar något modernare. Det krävs att man inte bara tolererar utan även fullt ut uppskattar ett visst manierat tilltal med figurer som svarar ”I don’t suppose you do” eller ”quite” på var och varannan replik.
Hur som helst. Bokens huvudperson, Linus Baker, har arbetat som utredare i 17 år på DICOMY (”Department in Charge of Magical Youth”), en myndighet som övervakar och placerar unga magiska väsen för att på bästa sätt skydda alla inblandade. Eller så motiverar de själva det. I verkligheten är DICOMY och mycket av samhället repressivt och dystopiskt. Linus har varken blivit befordrad eller fått någon anmärkning under dessa 17 år, självuppoffrande har han skött sitt jobb exemplariskt med tillbörlig objektivitet och inte bara följt utan även memorerat regelverkets alla paragrafer. Därför utses han av ”Extremely Upper Management” att utreda ett alldeles särskilt hem beläget på en ö utanför kusten där extra problematiska barn placerats.
Bland annat 6-åriga Lucy, som råkar vara antikrist (men de använder inte det ordet på ön). Linus är orolig, jag rent av vettskrämd för vad Lucy kan ta sig till om han skulle få för sig att försänka världen i helvetets lågor, men snart kommer han på andra tankar. Delvis för att Lucy och Linus delar kärleken till grammofonmusik, men också för att hemmets föreståndare, Arthur Parnassus, visar sig ha en djupt empatisk, om än i sammanhanget oortodox, stil. Han låter barnen blomstra som de är, hjälper och guidar dem att förstå sina krafter. Det är helt klart mot regelverket, men … det verkar fungera ganska bra.
Under de fyra veckorna Linus tillbringar på ön får han tillfälle att omvärdera en hel rad olika saker, däribland sig själv, sitt jobb och den värld han tidigare befunnit sig i, och där någonstans finns väl kärnan i Klunes roman. Vi har kanske blivit bättre på det, men vi är fortfarande inte särskilt bra som kollektiv på att bejaka varandras olikheter, men genom ett sagofilter kan frågan förstoras (och, ptja … förenklas) till något greppbart. Det är klart att det inte enbart är den typen av berättelser som behövs, men jag tror historier med tydliga linjer och rättrådiga personer också fyller en funktion. Åtminstone för somliga. Klune är skicklig i att bygga upp engagemang kring sina figurer och trots att det ibland är ganska förutsägbart kommer jag på mig själv med att knyta handen i en segergest när någon segrar, om än så lite.
Jag tyckte om The House in the Cerulean Sea, men man måste ta den för vad de när: inte en djuplodande realistisk roman om alla världens orättvisor, utan en färgglatt, klart klingande melodi med slut i dur.