Henning Mankell, inläst av Niklas Engdahl
11 h 4 min. Saga Egmont 2020 (2004)
När jag var ganska nybakad bibliotekarie kom det in en man på biblioteket och frågade efter en bok. Den handlade om någon som rodde runt i skärgården och mätte djup, sa han och vid tidpunkten kände jag inte till Henning Mankells (1948—2015) Djup så jag googlade. Efter en liten stund och till både min egen och mannens stora förvåning hittade jag vilken bok det var varpå han tackade utan någon önskan om att låna den.
Så är det ibland, men för min del var det ett boktips som verkade intressant.
Nu är handlingen och intrigen i Djup något mer avancerad än det mannen beskrev, men inte mycket. Det är precis i inledningen på första världskriget och Lars Tobiasson-Svartman tillhör militären. Han är satt att finna nya, oanade djup i östgötska skärgården. Lod och lina är som en förlängd arm för honom och havsytan läser han som en öppen bok. Det borde med andra ord gå bra för honom, men på ett skär finner han en ung änka och faller handlöst för henne. Hon vill bort från skäret, han vill bort från något annat, men med frun hemma i Stockholm inleder han ett dubbelliv som aldrig kan sluta väl.
Mankell bygger upp en alldeles utmärkt febrig stämning när en annars så kontrollerade Lars så sakteliga förlorar greppet om tillvaron. Lögnerna bildar egna öar men mellan dem är avgrunderna så djupa. Hans skeva självbild och kyla blir nästan poserande ibland men fungerar ändå på det stora hela.
Dessutom är det med stor förtjusning jag sveps med till Norrköping, Söderköping, Gryt; gamla farleder såväl på land som i vattnet. De karga kobbarna, istäckena, det mesta sitter precis där det ska och Djup blir läsvärd, för mig, om inte annat så av just detta. Jag är ingen vidare lokalpatriot, men något finns det ändå här som får mig att mysrysa.