Originaltitel: Silent Spring
Författare: Rachel Carson
Utgivningsår: 1962
Tryckår: 2002
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 377
Förlag: Mariner Books
ISBN: 978-0-618-24906-0
No witchcraft, no enemy action had silenced the rebirth of new life in this stricken world. The people had done it themselves.
I en fåfäng tro att människan är världens mittpunkt och att hon kan styra allt, levande och dött, har hon dragit ut i korståg mot det liv som hon – godtyckligt, märk väl – har bestämt sig för att vilja ända. Men naturen är inte fragmentarisk: tar man ett liv tar man många. Tar man många har man till slut tagit alla. Det kanske var därför Rachel Carsons Silent Spring fick sådant genomslag när den kom 1962, nästan 50 år sedan i en tid då DDT fortfarande användes för att kontrollera naturen.
Det var egentligen inte särskilt konstigt. Budskapet var enkelt, informationen tydlig: gifterna som vi besprutar våra växter med eller som vi vill jaga iväg myror med, de är inte bara farliga för de tilltänkta offren, de är även farliga för alla andra i näringskedjan. Vi människor råkar vara en del av näringskedjan. Hur påverkar det oss då? Tja, många av ämnena är cancerogena eller ger sig på vårt nervsystem på samma sätt som det ger sig på insekternas. Insikten orsakade förstås ramaskri, är de här ämnena verkligen satta i system trots farorna? Obarmhärtigt visar Rachel Carson att visst är det så, dessutom fungerar de inte särskilt bra på det gifterna är tänka mot. Korta generationer gör ohyran resistent och snart kryper insekterna på grödorna igen, men gifterna finns kvar och hamnar snart på vår tallrik.
Hur står sig Silen Spring idag? Det är inte en helt enkelt fråga att besvara. Den gav ett helt nytt sätt att skriva om miljön och släktskapet till moderna miljöförfattare som Mark Lynas är tydligt: en ganska saklig och litterär framställning. Man kan inte förneka Silen Springs vikt i sammanhanget. Samtidigt har fokus flyttats från bekämpningsmedel till det mer akuta och uppenbara klimathotet. Boken blir därför väldigt daterad, DDT används inte längre och även om grödor besprutats så har det problemet kommit i skymundan. Även idag fungerar Silen Spring som en ögonöppnare, men diskussionen har för länge sedan passerat (vilket syntes i en dokumentär som Bananas!* som behandlar ett trettio år gammalt förgiftningsfall).
Är man intresserad av miljödebattens historia går det inte att undvika Silen Spring, så viktig är den. Är man däremot mer intresserad av de aktuella debatterna rörande både matkultur eller klimathot finns kanske inte lika mycket att hämta. Men det inte sagt att den inte är läsvärd, för det är den. Femtio år är bara en ganska lång tid.