Sasha Fletcher — Be Here to Love Me at the End of the World

Sasha Fletcher
262 s. Melville House 2022 (2022)


Låt oss för ett ögonblick stanna upp och fundera över ordet ”dystopi”. Som motsats till idealsamhällets utopi (något vi i samtiden tycks mycket mindre intresserade av att uppnå, tragiskt nog) ser vi i dystopierna ofta människornas frihet begränsas genom våldsmonopol, övervakning och kafkaartad byråkrati. Burarna behöver inte nödvändigtvis ha galler, men likväl stänger de in dem som lever i en dystopi. Ordets grekiska ursprung översätts till ”dålig plats”, men ser man till definitionen, särskilt hur den används i ett kulturellt sammanhang, är det snarare en framtidsvision än en beskrivning av ett tillstånd. Med anledning av amerikanska författaren Sasha Fletchers roman Be Here to Love Me at the End of the World kanske vi bör omvärdera dystopin till ett här och ett nu.
     Be Here to Love Me at the End of the World beskrivs som en kärlekshistoria i en mardröm om USA.1 Sam och Eleanor är tillsammans, älskar varandra djupt och gör sitt bästa. Tyvärr kan de inte gifta sig, för Sams avbetalning av studieskulderna är baserade på hans inkomst och gifter de sig slås deras inkomst samman och det skulle de inte ha råd med. Men det är okej, de älskar varandra. Eleanor vill dock att de sätter pengar på ett sparkonto, samlar ihop till något för bara dem, men Sam har inte råd. Vad han jobbar med är oklart, även för honom själv. Personen som anställde Sam hann dö innan Sam fick en arbetsbeskrivning, men det är okej, han gör någon nytta, han är uppskattad. Utanför faller snön, begraver Brooklyn i drivor som sätter stopp för all trafik. Sam är hemma, Eleanor är fast på jobbet, men det är okej, de älskar varandra och snön kan väl inte vara för evigt? Nej, snart ersätts snön av ett virus. På Eleanors jobb är det bara hon som vill vaccinera sig. De andra vill inte bli spårade av staten, skriver de samtidigt som smartklockor mäter deras puls och position. Och det är förståeligt, staten har sin hemliga polis som drar svarta påsar över huvudet på jobbiga människor de ska föra bort, men det är okej för …
     Be Here to Love Me at the End of the World är en kvävande dystopisk skildring av att försöka leva i ett samhälle som, helt uppriktigt, inte är så intresserad av att hålla en vid liv. Är det inte systemet som håller en nere är det en ny kris följd av en annan. Sam och Eleanor är förälskade, försöker leva men förtvivlar förvånansvärt lite. Hade det här varit The Handmaid’s Tale (1985) eller Nineteen Eighty-Four (1949) hade vi, bevisligen, blivit förskräckta, men i Fletchers roman är det som om gränserna löses upp. Dystopin inte bara liknar vår värld, den är den otvivelaktigt. På så sätt ringar Be Here to Love Me at the End of the World in samtiden i det närmaste kusligt.
     Fletcher har genom sin opålitliga tredjepersonsberättare en röst som är snudd på påträngande närvarande. Det är en slängig prosa med vilda associationskedjor, upprepningar och tvära kast, pratig på ett positivt sätt som pratiga texter mycket sällan lyckas vara.

Meanwhile, Eleanor and Sam are in love, they live together and everything, and it’s been a long week of missed deadlines and unread invoices and, as I mentioned, no snow, so they went out for a drink and, wouldn’t you know it!, the moment Sam walked into the bar at 4:30 at night on a Sunday afternoon, snow fell, hip high, from the sky, and it just kept falling and falling and falling until, one day, far in the distant future, it stopped.

Det är drastiskt, emellanåt roligt så att jag skrattar rakt ut, nattsvart humor baserad på igenkänning eller skarpa kontraster. I många fall hade jag kunnat störa mig på det, men här är det rent ut sagt fantastiskt, och jag vill stanna i Fletchers tankevärld mycket längre än vad sidantalet tillåter. Jag tror att en anledning till att det fungerar är just berättarens avstånd till berättelsen. I ena stunden kan hen betrakta Sam och Eleanor och deras förehavanden med en kylig distans, poängterande och förklarande olika förutsättningar för att historien hamnat precis där den just nu befinner sig, för att i nästa stund fara ut i långa utläggningar, för att inte säga tirader, om polisvåld, om kapitalismens konsekvenser, om alla de tecken hen ser på att berättelsens nu också är vårt nu och att vårt nu i allra högsta grad verkar vara världens undergång. Hade det inte varit det hade vi använt alla de verktyg som finns (exempelvis miljardärers miljarder) för att lösa fattigdomen, klimatkrisen, hemlösheten. Med tanke på att det nu, dryga halvåret efter att alla pandemirestriktioner lyftes, känns som en lisa för själen, en åminnelse om bättre tider, att få prata om vaccin och att hålla avstånd säger ändå något om tillståndet vi befinner oss i.
     Men Be Here to Love Me at the End of the World är inte en bok om slutet utan om kärlek. Om det radikala att fortsätta älska, fortsätta vara mänsklig, fortsätta leva när allt omkring oss är uppbyggt på att ta det ifrån oss, eller åtminstone att göra det till varor på en marknad. Fletchers roman må vara mörk men jag upplever den inte som uppgiven eller deprimerande. Jag läser den som lika delar meditation och avgrundsvrål vilket kanske är exakt det vi behöver just nu.

Show 1 footnote

  1. ”… concerning permanent debt, secret police, making dinner, and unpaid invoices—right up until the end of the world.”
Första besöket? På Ackerfors.se finns över 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Stötta mig gärna via Ko-fi (knappen nedan), swisha ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp något i min butik, följ mig på någon plattform och dela vad jag skriver, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack för att du läste!

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!