Om historier vi berättar och Stories We Tell

Stories_We_Tell_posterDen kanadensiska skådespelaren och regissören (med mycket mera) Sarah Polley samlar sina syskon, sin pappa och en rad andra människor som varit familjen närstående genom åren. Berätta allt, från början, ber hon dem, och de skruvar på sig innan de var för sig och tillsammans börjar rulla upp lindorna kring en historia de gjort ett bra jobb med att försöka bandagera.
     Stories We Tell är en film om minnen och mytologier som skapas i en familj. Eftersom den bygger upp för att avslöja både det ena och det andra vill jag inte förstöra upplevelsen genom att inte varna för att min text, från och med nu, kommer att innehålla spoilers. Se filmen och kom tillbaka och läs senare, eller läs på egen risk.
     Nå, att börja från början är förstås inte helt enkelt. Mamman Diane kom ur ett äktenskap där hon förlorade vårdnaden om barnen, Sarahs äldsta syskon. Liksom nya maken Michael var hon skådespelare, men fick kämpa hårt för att få jobb. De är kära, älskar varandra och kanske lyckliga emellanåt, men allt är inte frid och fröjd. När hon tar ett åtta veckors jobb i Montreal väcker distansen glöd i deras äktenskap och kärleksliv. Snart är hon gravid med sitt femte barn som kom att bli Sarah.
     Åren går och lagom till det att Sarah fyller elva år dör hennes mamma i cancer. Kvar blir hon, sladdbarnet, och Michael och deras liv tar en ny vändning, men allt är inte frid och fröjd. Syskonen börjar skämta, skämta om att Michael inte är pappa till Sarah. Oskyldigt stämmer även han in i tramset, som det nog inte ligger så mycket i. Eller?
     Det visar sig att såväl syskonen som vänner till familjen är övertygade om att det är en skådespelare från Montrealensemblen, Geoff Bowes, som är pappan. När Polley konfronterar honom nekar han och hennes jakt på svaret fortsätter. Till slut frågar hon producenten Harry Gulkin om han vet. Ja, svarar han. Det är jag.
     Fram till den här punkten har Stories We Tell varit en vemodig och vacker redogörelse om en familj med omvälvande hemligheter, ganska lik Steve Lickteigs dokumentär Open Secret (2011) där han efter många år får reda på att hans adoptivföräldrar också är förälder till hans mamma och börjar gräva i hur det blev som det blev med alla lögner som bara var ämnade för honom. Både Sarah Polley och Lickteig arbetar främst med intervjun som verktyg, men de tar avstamp i två vitt skilda utgångspunkter. Lickteig vill främst ha svar för sin egen del, Polley, å andra sidan, förlägger sin film något senare, efter hennes efterforskningar är gjorda och låter alla få höras.
     Det Polley, helt riktigt, lägger märke till är sanningens oformlighet. Intervju följer intervju, och alla har något att bidra med och alla har sett olika saker. Det blir närmast familjepolitiskt, ingen ska ha mer rätt till historien än andra, alla ska få höras. Samtidigt skiner det då och då igenom att det bakom kameran finns någon som är inblandad, som vet saker och som det finns en nära relation till. Berätta allt från början, ber Polley, men det är svårt att göra det när allting är en del av familjens mytologi, i synnerhet den man berättar för.
     Den enda som opponerar sig mot förutsättningarna att låta alla komma till tals, även om många andra är skeptiska, är Harry Gulkin. Han anser att Polleys historia om Diane, Michael och Harry är hans och Dianes bara, och med henne borta har han ensamrätt till den. Han menar att det är svårt att komma åt sanningen, men att man kan komma väldigt nära den, men bara genom honom, i det här fallet. Polley köper det inte. Stories We Tell visar den instabila grunden en familjs historia byggs på, de logiska luckor som bildas när hålen ska täppas igen, de olika perspektiv med vilka en familj upplevs. Det är hedervärt och i fråga om sanning kanske det mest sanningsenliga.
     Samtidigt är Sarah Polley i egenskap av regissör den som till slut får moderera, inte familjens berättelser, men dock filmens. Genom fejkade arkivbilder, löjligt välgjorda förvisso, ger hon liv och dramatiserar det förflutna på ett sätt som gränsar till filmer som ”bygger på en sann historia”. Det är helt rätt gjort, och oerhört, fantastiskt bra. Stories We Tell är en nyttig väckarklocka om att trots att vi är mitt i ett sammanhang så är inte allt precis som det ser ut. På gott och ont.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

1 Comment

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!