The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories

Originaltitel: The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Författare: Tim Burton
Utgivningsår: 1997
Tryckår: 2005
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 113
Förlag: Faber and Faber
ISBN: 0-571-22444-X

Regissören Tim Burton har verkligen en helt egen stil och det är knappast någon hemlighet att hans fantasifullhet nästan ballar ur av överhettning, att han lyckas visualisera de mest märkliga idéerna utan att det blir det minsta märkligt. Manusförfattaren Tim Burton har ett sinne för att göra invecklade förlopp enkla, och enkla förlopp invecklade. Han kan berätta en saga så mörk att det svartnar för ögonen och ändå spetsa det med poetisk glädje. Poeten (eller vad man nu ska kalla honom i egenskap av författare till The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories) Tim Burton hade jag inte upplevt tidigare, men jag kände definitivt igen honom, trots att han på alla sätt är en egen del av allkonstnären Tim Burton.

The Melancholy Death of Oyster Boy är en rad småhistorier (från fyra rader till 14 sidor, typ) som egentligen är helt absurda, men genom det absurda gestaltar Tim Burton något väldigt, väldigt mänskligt: utanförskap och olikheter. Huvudpersonerna i de lekfulla verserna är ofta personer där något är helt fel. Titelberättelsen handlar om en pojke vars huvud ser ut som (läs: är) ett ostron. Vi får också möta Robot Boy, Staring Girl, Stain Boy, Voodoo Girl, The Girl Who Turned into a Bed, Brie Boy och så vidare, ni ser mönstret. Och de korta och tjärnfulla verserna säger verkligen allting som behöver sägas för att man ska överväldigas av historierna. Har man sett Vincent känner man definitivt igen språket Tim Burton använder i The Melancholy Death of Oyster Boy.

Boken är dessutom illustrerad med små enkla bilder vilket i än större grad bidrar till den stämning som The Melancholy Death of Oyster Boy osar av. Istället för att försöka beskriva bilderna kommer här ett exempel med tillhörande dikt:

The Boy with Nails in His Eyes

The Boy with Nails in His Eyes
put up his aluminum tree.
It looked really strange
because he couldn’t see.

Helt fantastiskt. När jag läst igenom verserna var jag mållös och överväldigad i samma mån som jag var när jag läste The Cat in the Hat. Tim Burtons The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories känns som given läsning, åtminstone för de som gillar Tim Burtons filmer. Förmodligen för alla andra också. Helt fantastiskt!

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

6 Comments

  1. Tim Burton är en sådan där regissör/författare/PERSON I ALLMÄNHET jag har så svårt för på vissa punkter att det är svårt för mig att inte helt enkelt spy galla över allt han gör, oresonligt, utan större anledning och bara för att han gjort det – jag menar, han har gjort många saker jag tycker väldigt, väldigt mycket om, men jag får ändå en sådan där negativt skev känsla bara av att höra hans namn numera…
    Kanske är det för att ‘fel’ saker har hypats så mycket att jag bara blivit less, eller så är det för att trots att han har en unik stil, så tycker jag att han har -samma- stil hela tiden, och efter tre-fyra filmer blir det trist att se samma skeva kulle en gång till… och numera: det blir lite trist att höra Johhny Depp och Helena Bonham-Carter prata en gång till under tiden samma skeva kulles silhuett står i bakgrunden och försöker se originell ut för hundrafjuttionde gången.
    Däremot har jag nog aldrig riktigt konsumerat Burton på annat sätt än se på film (jag har en manga gjord på the Nightmare Before Christmas, men den räknas inte, även om den var fint ritad), och din recension är det första jag sett som gör mig sugen på att göra det. Kanske för att du inte är en svartsminkad estetartjej med blått hår som talar om hur hääärligt myyyysig han är, kanske för att du faktiskt motiverar dina åsikter med annat än ”härligt mysig”, kanske för att du har en poäng. Förhoppningsvis mest det sistnämnda :)

    Wera har försökt få mig att läsa den här lite då och då, men hon säger inget annat än ”burton är faktiskt mysig!” ungefär, så det har inte gått så bra. En gång i tiden såg jag ‘Tim Burton’ som ett löfte om kvalité (eller åtminstone något kul), och på sätt och vis känns det synd att inte hitta så mycket glädje i hans grejer längre, men förhoppningsvis kan det botas genom att gå över till bokform snarare än filmform…

    1. Finns boken i din närhet tycker jag gott du kan ge den en chans. Den tar ju inte mer än en halvtimme att läsa (absolut supermaximalt alltså).

      Jag vet inte, jag tycker att Tim Burton är så pass egen och kan variera sin stil i sådan grad att det fungerar. Sen har han förstås gjort en massa skräp (Batman-filmerna, Peewees äventyr och Mars Attacks! till exempel) vilket om något gör honom ojämn. Vilka som är hans största fans kan han knappast belastas för, heller. Jag känner att jag med stor sannolikhet inte har så mycket gemensamt med svartsminkade estettjejer varken vad det gäller Tim Burton eller särskilt mycket annat, vilket du verkar antyda. :)

      Sen kan jag förstå att man inte gillar Tim Burton, de med svårköpt och egen stil passar inte alla, förstås, och det är helt naturligt.

      1. Jag tycker inte att hans stil är svårköpt – däremot tycker jag att han saknar moderation, och aldrig varierar sig riktigt. Det blir för mycket av samma, och även om jag tycker hemskt mycket om säg polkagrisar, blir jag väldigt less om allt som serveras är polkagrisar. Det är på det sättet jag är trött på honom.

Kommentera