Något med den fantastiska bloggen Awesome People Hanging Out Together (vars enda skamfläck är att det är kraftigt övervägande män på bilderna) får mig att reagera instinktivt, snudd på maniskt bläddrar jag igenom de 31 sidorna med bilder på kändisar som umgås med andra kändisar både en och två gånger. Jag kan identifiera två orsaker: kändisskapets respektive fotografiets natur. Vi tar dem i den ordningen.
Näst överst bland fotona till höger syns Freddie Mercury och Alice Cooper leendes och den förstnämnde saknar den så karaktäristiska mustaschen och ingen av dem kan där veta vilka vägar deras liv ska ta. De båda rockstjärnorna, nästan jämnåriga (Mercury två år äldre än Cooper), skulle båda komma att slitas ned, ärras och hyllas, men på fotografiet ler de (Alice Cooper slutar nog aldrig le). De ser så unga och oförstörda ut, i synnerhet när man jämför med hur de kom att bli. Bilden visar, så som bilder gärna gör, hur det en gång var. Genom fotografier får vi en mänskligare bild av kändisar som av naturen blir avgudade (de båda herrarna på bilden inte minst) och den distans som av nödvändighet skapas förmildras.
Detsamma gäller sannolikt bilden på Roald Dahl i en uniform bredvid den ständigt beskäggade Ernest Hemingway. Bilden är tagen i London 1944. Andra världskriget rasar för fullt och båda männen hade sin roll att spela där. Dahl var en duktig pilot och hann bli Wing Commander i brittiska flygvapnet, Hemingway, å sin sida, var på plats och rapporterade både från landstigningen av Normandie och slaget om Paris. De båda författarnas samtal och promenad lär inte ha handlat om den litteratur som kom att göra dem båda såväl världsberömda som ihågkomna, utan bilden är snarare ett bevis på den verklighet som ständigt väntar om man lyfter blicken en en aning.
Ytterligare två författare, men i en betydligt mindre dramatisk omgivning, syns på den fjärde bilden. Neil Gaiman till vänster, Douglas Adams till höger. Deras bidrag till den fantastiska litteraturen kan inte ha undgått många (särskilt inte de med det minsta intresse för genren), men bilden är allt annat än fantastisk. Med cigarett och fula solglasögon ser Gaiman inte mycket ut för världen, och Adams håller gitarr och förmodligen sjunger han något. I glaset på tavlorna i bakgrunden speglas fotoblixtarna och en bild som kunde ha framstått som ett samtal vänner emellan känns plötsligt ytterst arrangerat. Det fina med fotografier av det här slaget är att de berättar väldigt mycket om sitt sammanhang, men foton är av naturen hemligheter.
Hur kommer bilden av Kathy Griffin som håller om Jack Black att förstås när bilden i sig är det enda som bär minnen från tillfället? Deras blickar och deras miner (”Låt oss vara!”) berättar historier varav många förmodligen inte är sanna. Vilka kärleksberättelser kommer berättas i framtiden om mannen och kvinnan i soffan när ingen längre bryr sig? Bilden får mig dessutom att tänka på Patti Smith och hennes Just Kids som sagolikt binder ihop New York-celebriteterna på 1960- och 70-talet till en väv av öden, som till viss del förklarar varför det ena liknar det andra och de två personerna vid något ögonblick började skapa magi tillsammans. Liksom Griffin och Black, liksom Adams och Gaiman, liksom Smith och Robert Mapplethorpe, är kändisarna uppdelade i generationer och kretsar som när man känner till dem förklarar varför kulturen ser ut som den gör. Vissa saker kommer kanske aldrig förklaras…
Den kanske mest fantastiska av de sex bilderna jag valt ut (bland många många underbara bilder på Awesome People Hanging Out Together) är nog den där Bill Murray sjunger till Benicio Del Toros, James Caans, Robert Duvalls och säkerligen många andras stora förtjustning. Trots de prominenta gästerna ser sammanhanget föga imponerande ut. Hade jag inte vetat vad bilden föreställde hade min gissning i första hand varit underhållning på ett ålderdomshem. Det är kanske en orättvis tolkning, men faktum är att fotografierna visar inget annat än sig själva, de bär ingen information och de är inte beskrivande. När Murray, Del Toro, Caan och Duvall samlas runt pianot får vi inte reda på något annat än att de var där just när fotografiet togs.
Awesome People Hanging Out Together är till bredden fylld av liknande foton som de bredvid, ibland varvade med uppenbart arrangerade fotografier vilket är tråkigare, men överlag är bloggen en ständig källa till skratt och gåtor, en ovanlig kombination. Bilderna minskar distansen mellan mig och ”de andra” och istället för att vältra mig i kändisdyrkan slås jag återigen av hur starkt fotografiet är som medium och hur jag önskar att bilder av min omvärld kan ställa frågor, skapa gåtor och ligga till grund för historier i framtiden.