Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Einar Már Guðmundsson inleder Beatlesmanifestet (svensk översättning av Inge Knutsson från 2006) såhär:
[…] Det var jag, Jóhann Pétursson, som utfärdade detta manifest, och jag passar på att presentera mig redan här i början, för jag har tidigare figurerat i berättelser av denna boks författare.
Trots det gör han inget annat än skriver vad jag säger men får hela äran och kommar in honoraret som ograverat borde tillfallit mig.
Det är hårda bud men detta går inte att göra något åt.
Vi romanhjältar har inga rättigheter. Vi hittar på en massa idiotiska grejer och så får författarna tillfälle att uttala sig i tidningarna och säger ännu mer idiotiska saker. Vi skulle kanske ta och lämna in en stämningsansökan som alla andra i samhället.
Då kunde man kanske få läsa följande rubrik i tidningarna: Femton romanhjältar stämmer författare. Och så skulle det hållas kongresser och förhandlingar om avtal skulle manglas fram.
Och så fortsätter det dessutom ett par stycken till med ord om att huvudpersonen varit instängd i en byrålåda en tid.
Jag tycker det är intressant, det här att låta huvudpersonen få ett liv bredvid författaren. Det handlar inte om att huvudpersonen lever ett eget liv inom verket, nej, här har han en tydlig relation till författaren och säger sig förtjäna de pengar författaren får. Jag blev lite förvånad när jag läste orden, inte för att det är mycket som förvånar mig egentligen, utan för att jag inte kunde påminna mig att jag läst något liknande tidigare. Berättelser med flera lager har jag sett tidigare i Sophies värld och Idéernas grotta för att ta de två mest uppenbara exempel jag kommer att tänka på. Huvudpersonerna i de böckerna har ett förhållande till sina respektive författare (typ), men deras författare är även de personer i böckerna. Nå, visst skulle det kunna vara så även i Beatlesmanifestet, men i så fall är det betydligt intressantare genomfört.
Medan jag skriver inser jag dock att jag inte vet riktigt vart jag vill komma. Jag inspirerades av Einar Már Guðmundssons självklarthet då hans huvudperson fick beskriva missförhållandet, men i övrigt verkar påståendet bara bli en parentes som inte återkommer mer (jag har i skrivande stund inte läst färdig boken) och som därför lämnas åt oss att diskutera.
Vilka konsekvenser eller möjligheter har ett tydligare förhållande mellan författare och huvudperson? Jag började fundera i banorna kring en självbiografi där en fiktiv karaktär spelar egen och direkt roll för författarens liv, men även om självbiografin som form tillåter vissa fiktiva utsvävningar, eller om man hellre vill: rent metaforiskt berättande, så är det inte riktigt vad jag är ute efter. Kanske skulle man kunna se en bok där en karaktär, lämpligen välkänd, ska hämnas på sin författare för all skit denne utsatt karaktären för. Det vore rätt snyggt.
Eftersom jag inte vet var jag började eller var jag vill komma får jag helt enkelt hitta på en anledning till att jag skrev det här inlägget. Jag vill utbildas! Vad finns det för böcker där karaktärerna har, på liknande sätt, ett förhållande till sin författare?
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!