Om att vara mina barns pappa

Tobakssvärmare. Foto: Didier Descouens (CC BY-SA 4.0)

Jag är mina barns pappa mycket mer än de är mina barn. Det kanske är naturligt. Varje steg, varje ord, varje utbrott är pusselbitar i deras process att slå sig fria och bli egna personer. Sigrid och Einar är inte så gamla än, men när vi är ute och de springer iväg för att världen är stor eller när de pratar med främlingar för varför skulle de inte göra det, visar de med all önskvärd tydlighet att de är sina alldeles egna.
     Föräldraskapet är, från första stund, en process att dekonstruera sig själv i förhållande till en annan varelse. Det låter pretentiöst men i få eller inga andra relationer är den andra en person utan koncept eller erfarenheter som föräldern behöver hjälpa att upptäcka världen i sin helhet. Och i den världen befinner sig även föräldern, både som unik individ och i den roll hen befinner sig i.
     Vem är jag som pappa i förhållande till dig som barn?
     För mig och säkert för många andra skedde det automatiskt, reaktionstid som en sprinter: ”Pappa är här.” Jaget var förlorat i Sigrids mörka, grumliga ögon redan på BB. Jag har ännu inte återfunnit det trots att båda barnen nu på någon nivå förstått att även föräldrar kan vara subjekt.
     Men jaget är undanlagt; språkligt, emotionellt och i fråga om prioritet.
     Maslows behovstrappa förskjuts. Sådant som nattsömn, varierad kost och självförverkligande för föräldern åsidosätts till förmån för det lilla barnets oartikulerade önskan, vad den än må vara. Som förälder är man för dum för att förstå det som är självklart för barnet. Språkförbistring? Javisst, men en del av dekonstruktionen och objektifieringen av det egna jaget. Från ett aktivt subjekt till ett reaktivt objekt.
     Senast i dag kom jag på mig själv med att säga ”Pappa måste …” när det naturliga hade varit ”Jag måste …” Att benämna sig själv i tredje person hjälper barnen att sätta ord på världen, att förstå vem jag är i förhållande till dem. ”Pappa” betyder förstås ingenting till en början, istället är det förälderns uppgift att fylla ordet med betydelse.1 Jag är din pappa, jag finns hos dig, möter din blick, byter din blöja, leker med dig, matar dig, pratar med dig, jag är inte pappa utan dig. Det är ju det vi menar, men i mötet med det lilla barnet är det inte så vi formulerar oss.
     Från att barnen föddes och en bra stund därefter fanns en klyfta mellan min förstapersonsuppfattning av mig själv och tredjepersonsbenämnandet av mig. Rester av den finns fortfarande kvar. Jag definierar mig i huvudsak i min relation till dem och har under drygt fem år pratat med dem om ”pappa”. Därmed även med mig själv. Barnen är subjekten i berättelsen om oss, i själva språket, jag är objektet. Jag är deras.
     När vi nyligen råkade ut för sjukdom där tre av oss fyra ordinerades antibiotika och någon av oss hade feber 15 dagar i sträck drog jag mig till minnes hur Rebecca Solnit berättar om Wintufolket i norra Kalifornien.2 Där uttryckte en far sin sons huvudvärk som en egen smärta: ”Jag har ont i min sons huvud.” På just det sättet, med Einar i en sjukhussäng uppkopplad mot pipande maskiner och syrgasslangarna fästa med nalletejp, var hans lunginflammation min. Där och då hade jag ont i min sons lungor. Barnens smärta är ett av många exempel på att föräldraskap är att upplösa jaget.
     Varje dag innebär arbete att konstruera ett nytt jag som ryms i dessa nya relationer. Och bland alla väntade och oväntade ställen att söka inspiration vänder jag mig bland annat till en studie om fjärilar. Forskare vid Georgetown University i Washington DC undersökte huruvida Tobakssvärmare (Manduca sexta) mindes saker de upplevde under larvstadiet.3
     Fjärilar genomgår som bekant en remarkabel förvandling från ägg, via larv och puppa, till sin slutliga form. I puppstadiet sluter sig larven i ett hölje i vilket den upplöser sig själv till mer eller mindre slem innan den konstruerar sin fjärilskropp. Genom att utsätta larverna för elstötar i kombination med doft kunde de visa att individerna genom den här fullständiga transformationen reagerade på odören som kopplades ihop med stötarna.4 Nu vill jag inte dra några paralleller mellan föräldraskap och tobakssvärmarnas metamorfos. Bara dåliga dagar skulle jag påstå att man som förälder förpuppas och bryts ner till slem av barnen. Min poäng är egentligen en helt annan.
     Innan man får, skaffar eller tilldelas barn har jag någorlunda kontroll över mitt jag. Det finns sociala, strukturella och för all del praktiska dimensioner att ta hänsyn till, men vill jag sova till klockan elva eller äta popcorn till kvällsmat så är det något jag emellanåt kan göra. Det är en av de få fördelarna med att vara vuxen. Befinner jag mig i en relation med någon behöver jag ta hänsyn till hen, men inom ramarna för det kan jag artikulera mitt jag och väljer jag att gå utanför ramarna står det mig fritt även om det kommer med konsekvenser. I detta larvstadium kan man äta gott, spinna silke och växa.
     När barnet föds och föräldern blir förälder viras jaget in i en kokong. Det dröjer något år innan barnet förstår att hen är en egen person, men den insikten försvinner igen hos den nyblivna föräldern. Hen löses upp i samspel med barnet. När barnet vaknar om natten och skriker efter mat, ren blöja eller kärlek är det i lika hög grad ett vrål från föräldern? Vem vet? De första åren är ett töcken där glömskan över alla nätter man gick och skumpade med ett barn på armen samtidigt som man sjöng 1 537 verser av ”En elefant balanserade”5 sannolikt säkrat artens fortlevnad eftersom ingen annars skulle skaffa ett andra barn. Inte var det väl så farligt?
     Men det upplösta jaget i kokongen byggs upp så sakteliga, väglett av barnet som inte bara formulerar sin värld utan även bekräftar dig som förälder. Ibland är man kanske dum i huvudet och andra gånger den enda i hela världen som kan trösta. Jag kan känna smärtan i min sons lungor när lunginflammationen biter sig fast, jag kommer alltid att ha det bandet, men ju mer barnen förstår att jag är en person, ju mer de ser ett subjekt i förhållande till dem själva i form av radikalt motsatta viljor, desto mer formas slemmet i kokongen till något stadigt.
     Till slut spricker kokongen och ett nytt jag kliver ut. Ett jag som har ett i det närmaste fysiskt band till dessa små individer, ett jag som nästan kommer spricka av känslan av otillräcklighet, men ett jag som har potential att vara förälder, men inte uteslutande förälder. Och med mig ut har just jag två barn som dagligen lär mig nya saker, som prövar mitt tålamod samtidigt som de utforskar gränserna för deras egna jag.
     På det sättet är jag deras pappa mycket mer än de är mina barn. Deras jag, barnen som subjekt, är helheter men under expansion och förhandling, medan mitt nykläckta jag har formats tillsammans med dem, kan sväva som en kolibri mitt i familjelivets kaos, pusselbitar vilka bildar – ja, varför inte? – en tobakssvärmare.

Foto: Didier Descouens (CC BY-SA 4.0)

Show 5 footnotes

  1. Historiskt och generellt (inte alla män et cetera) sett har fäder i högre grad fyllt ordet med en känslomässig och/eller fysisk frånvaro. Även om skillnaden statistiskt fortfarande finns mellan könen tar fäder ut fler föräldradagar än förr. Samtidigt, Kamratposten frågade 1 700 av sina läsare vem de helst pratar med om de är ledsna. Pappa kom först på fjärde plats på 7 %, slagna av mamma (46 %), kompis (22 %) och, anmärkningsvärt, ingen alls (17 %). (Det här är kåpearnas liv, KPwebben.se, 2018-09-20). Vi har lite att arbeta med där.
  2. Vilket jag i sin tur påmindes om via Helena Granströms långessä Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut, OBS i P1, 2019-09-30, som jag fortfarande, efter en genomlyssning och två genomläsningar inte vet hur jag ska förhålla mig till. Att jag måste förhålla mig till den står bortom tvivel.
  3. ”Retention of Memory through Metamorphosis: Can a Moth Remember What It Learned As a Caterpillar?” Blackiston DJ, Silva Casey E, Weiss MR (2008) Retention of Memory through Metamorphosis: Can a Moth Remember What It Learned As a Caterpillar?. PLOS ONE 3(3): e1736. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0001736.
  4. Inte alltid dock. Det är lite mer komplicerat än så. Vi pratar om fjärilens fyra faser: ägg, larv, puppa och imago. Dock genomgår många fjärilsarter betydligt fler stadier än så och huruvida de fullbildade individerna mindes något berodde på i vilket av dessa substadier larverna utsatts för stötarna. På så sätt försökte forskarna utröna vad som gör att fjärilarna minns. Oerhört fascinerande.
  5. True story, om än inte under samma natt. Mer som en följetong.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!