Olivier Schrauwen
474 s. Fantagraphics 2024 (2024)

Det har gjorts åtskilliga försök att i romanform fånga en dag i ett liv. Somliga, som Ulysses (1922) tämligen långa. Andra, som Mrs Dalloway (1925) av Virginia Woolf och den något modernare Odenplan (2019) av Daniel Gustafsson.[1. Det var först efter att jag skrivit klart den här recensionen och skulle fixa länkarna som jag insåg att inledningen till den här och till den om Odenplan är snarlika. Kan man säga ”Great minds think alike” om det är ens eget huvud fast med 2,5 års mellanrum?] Hur bra (eller, om man tycker så: mindre bra) de än är är det som om det saknas en dimension i huvudpersonernas eller författarnas medvetandeström. Figurernas intryck måste alltid varvas med deras tankar, de kan, på grund av språkets begränsande linjära uttryck, aldrig pågå samtidigt. Därför var det med viss förväntan jag tog mig an Sunday av den belgiske serieskaparen Olivier Schrauwen (f. 1977). Kan seriemediet skapa något romanen inte kan?
     Idén till Sunday kom till när Schrauwens kusin Thibault ondgjorde sig över slösade dagar fyllda med prokrastinering, rastlöshet och tristess. Kan du inte, frågade Schrauwen, välja en synnerligen värdelös dag som vi kan göra en serie av? Generöst men motvilligt gick han med på det och valet föll på en höstsöndag då hans flickvän var på väg hem från en resa och kusinen Rik planerade ett överraskningskalas för honom. Tillsammans arbetade Schrauwen och Thibault med att rekonstruera dagens tankar och icke-händelser och bilden kompletterades sedan med berättelserna från dem som hade något med honom att göra den dagen. Och det är verkligen en kanontrist och osmickrande dag, han låter bli att arbeta, låter bli att städa, onanerar, gömmer sig för grannen och dricker alkohol, alltmedan James Browns ”Get Up” är fast i hjärnan som en öronmask.
     Osmickrande eller ej, hans tankar löper på i ovankant på serierutorna medan hans dag och minnen illustreras i vackra risograffärger under. Schrauwen inleder, nästan lite fegt kan jag tycka, med läsinstruktioner. Tankarna hänger inte alltid samman med bilderna, minnen tecknas i ljusare färger, hypotetiska händelser mer skissartat. ”All this may sound somewhat complicated, but don’t worry, it’ll be easy enough!” avslutar han instruktionerna, och ja, väl inne i Sunday är det lika förvirrat som det kan vara i min egen hjärna, men på något sätt är det ändå svårt att överraska sig själv på tankarnas vindlande stigar. För Thibault upplevs det kanske som en miserabel dag, men för läsaren är det roligt, knäppt, pinsamt och alldeles briljant i sitt ultimata navelskåderi. Thibault dyker ibland ner i komplicerade resonemang om ditt och datt men avbryts till slut alltid av ”Get Up” och återvänder till sina tvivel. Varken figuren Thibault eller egentligen Schrauwen vill egentligen säga något genom det här, ändå är det fullt av mening. Känslor och tankar är sällan raka och tydliga, även det starkaste psyket hänfaller ibland i tankegångar som kanske inte skulle yppas högt annat än i väldigt trygga rum. Det är ju så det är.
     Schrauwen visar, som jag misstänkte, att seriemediet lämpar sig alldeles ypperligt för den här typen av berättande. Nå, det är svårt, även här, att koncentrera sig på två linjer samtidigt, men med korta eller uppbrutna meningar bredvid bilder blir det mentala hoppet betydligt kortare.[2. Bara en film där tankarna berättades samtidigt som det andra spelades upp skulle nog komma närmare.] Sunday är ett monumentalt verk, vars enda nackdel är just dess objekt. Hade Thibaults dag varit mer spännande hade det kanske varit ett mer inbjudande verk, men då hade den knappast gjort det den utgett sig för.