Noctum är ett nytt svenskt skräckrollspel som ska få det att isa utmed ryggraden. Här kommer en djupdykning.
Produkt: Noctum
Produktlinje: Noctum, Wicked World Games
Författare: Mischa L Thomas
Omfång och format: 307 sidor A4, limbunden mjukpärm
Cirkapris: 250 kr
När jag drog upp Noctum ur kuvertet möttes jag av en svart framsida med texten ”rekommenderas från 15 år” strax under spelets titel. Det riktigt lös politisk inkorrekthet och en känsla av det som gjorde Kult kontroversiellt slog emot mig. Det gör inget, utan förstärker bara känslan av att det är ett skräckspel. ”Vi är inte ansvariga”-texten på första uppslaget förstärkte känslan ytterligare.
I Noctum ikläder man sig rollen som någon som är lite närmare de mörka krafterna än gemene man. Man kan ha sett saker, råkat ut för konstigheter eller vara något på spåren. Precis som i skräckfilmerna med andra ord.
Att författaren satsat på att efterlikna skräckfilmer märks tydligt när man ser på de profiler (som arketyper eller rollpersonsmallar) som finns. ”Den bittra soldaten”, ”Forskaren” och ”Journalisten” är några av de man kan välja på.
Varje rollperson har sex egenskaper (Styrka, Flexibilitet, Intelligens, Utstrålning, Psyke och Vaksamhet), en bunt sekundära egenskaper och ett gäng färdigheter. Både färdigheterna och egenskaperna räknas på en skala från 0 till 9, medan de sekundära egenskaperna räknas ut på en mängd olika sätt och på olika skalor.
De flesta tärningsslagen är 2t10+modifikationer, vilket verkar fungera bra.
Reglerna är till mångt och mycket snabba och enkla, men inte särskilt konsekventa. De fungerar, helt enkelt.
Världen Noctum utspelar sig i är vår nutid, men med mer korruption, depression, ockultism och hemskheter. Det är djungelns och plånbokens lag som råder och man är ensam. Väldigt ensam.
Det är en passande och stämningsfull miljö som presenteras med många krokar att kretsa sina kampanjer kring.
Däremot är det svårt att se en helhet av världen. Den finns där och är inga problem att spela i eller ändra på. Ibland är det en nackdel, ibland är det en fördel.
Och det mesta resulterar i att man blir knäpp…
Precis som i Call of Cthulhu är risken stor att ens rollperson förr eller senare tappar greppet. Det finns för mycket hemskt i världen. Noctum har en stabil bakgrund att stå på när det gäller mentala skador och även om det är långt ifrån en komplett genomgång så är det tillräckligt för att både spelare och spelledare ska kunna förlita sig på det.
Mycket av ren vetenskap som finns med i Noctum fungerar på samma sätt. Det finns en grund, men vill man fördjupa sig så är det internet eller närmsta bibliotek som gäller. Man får det tipset rätt ofta.
I slutet av de flesta kapitlen finns en rubrik med ”tips och råd” som är användbar även om jag kanske inte håller med om allting som presenteras där. Det ger en bild av författarens vision av spelet och hur det ska spelas, och jag tror det kan vara bra för eventuella nybörjare.
Noctum är ett stort spel. Det är omfattande och innehåller mycket text. Det märks.
Korrekturen verkar ha minimerat stav- och grammatikfelen till ytterst få, vilket är skönt. Något som däremot stör min läsning är att förkortningar används i texten. Stör man sig inte på det är det finemang, för min del bör dock förkortningar hållas till de få ställen där de behövs.
Spelets stora men är utseendet.
Jag är kluven till helhetsintrycket. Spelets bilder är redigerade foton överallt förutom i kapitlet med monster. Jag har ingenting emot det och det känns som att det passar in i spelets stämning. Däremot är layouten knasig och inkonsekvent. På flera ställen har raderna lyckats hamna i ”otakt”, i profilerna står spelinformationen i olika ordning från profil till profil. Överlag känns det som att layouten stressats och slarvats fram. Tyvärr.
Jag måste ändå säga att jag gillar tanken på att spela Noctum. Grundboken är komplett med allt man behöver för att starta. På många sätt skulle spelet kunnat vara mer välgjort men det är ändå ett gediget och klart spelbart spel.