Mohamed Mbougar Sarr, i översättning av Cecilia Franklin, omslag formgett av Daniela Juvall
429 s. Albert Bonniers förlag 2023
I original på franska La plus secrète mémoire des hommes (2021)
2021 tilldelades den senegalesiske författaren Mohamed Mbougar Sarr (f. 1990) det prestigefyllda priset Prix Goncourt för sin roman Fördolt är minnet av människan och blev därmed den första författaren från subsahariska Afrika att vinna denna utmärkelse för franskspråkig litteratur. Och bara genom att inleda min text om boken på detta vis ringar jag in ett av bokens huvudsakliga teman: frågan om huruvida normbrytande författare någonsin kan eller kommer bedömas enbart på litterära meriter.
I romanen får vi följa en ung senegalesisk författare, Diégane Latyr Faye, och hans jakt på den en gång hyllade men nu mer eller mindre bortglömde författaren T.C. Elimane vars bok ”Omänsklighetens labyrint” 1938 vållade stor debatt innan andra världskriget satte punkt för alla debatter. Elimane dubbades till en ”svart Rimbaud” och kritiken, oavsett värdering, berörde aldrig annat än hans ursprung. Antingen var han bra för att komma från Afrika eller så levandegjorde han inte det typiskt Afrikanska tillräckligt i sitt verk. Och Elimane som bara ville skriva. Nå, när det framkommit att Elimane lånat/plagierat av andra författare drogs upplagan in, förlaget gick i konkurs och alla inblandade skingrades för vinden i det krigsdrabbade Europa.
Den unge författarens sökande börjar i Paris där han hänger med andra unga författare som alla hänförs i det närmaste till besatthet av ”Omänsklighetens labyrint”. Varför är Elimane så gott som raderad? Diégane är toppskiktet i en väv av många röster: kritiker, andra författare, förläggare, släktingar och andra som på olika sätt kommit i kontakt med Elimane. Det är långt ifrån en rak berättelse och jag som normalt sätt inte bekymrar mig så mycket av att inte hänga med känner ibland att jag tappar tråden mellan berättarnivåerna när rösterna från Elimanes kusin och hennes vän tvinnas om varandra.
Fördolt är minnet av människan är en bok som ställer viktiga frågor men aldrig söker några enkla svar. Vem har tillgång till den litterära scenen? Måste man ständigt bedöma litteraturen biografiskt? Vilken kraft besitter litteraturen egentligen? Det är tydligt att Sarr tilldelar litteraturen stor kraft och Fördolt är minnet av människan är skriven med stor kärlek till den. Det är en bok om författare, om författande med blinkningar till litteraturhistorien. En roman som denna är svår att läsa (och skriva) utan hänsyn till det intertextuella och det är, mer eller mindre tydligt, att Sarr kalkerat sin berättelse på den maliske författaren Yambo Ouologuem (1940—2017) som delvis gjorde samma resa som Elimane fast på slutet av 1960-talet. Fördolt är minnet av människan kräver inte full kunskap om alla referenser, men man bör känna till och acceptera att all litteratur skapas i ett komplext nätverk. Samtidigt läser jag ändå in ett tvivel hos Sarr, som om litteraturen kanske inte i alla lägen är det viktigaste. Jag upplever det som ömsint, om något.
På det hela taget är Fördolt är minnet av människan en storartad roman som jag tror kommer att läsas och diskuteras en lång tid framöver. Däremot upplever jag att den går vilse lite i sin längd. Den hade kunnat vara lite tätare, lite mer fokuserad. Det tror jag hade förstärkt berättelsen utan att försvaga tematiken. Trots detta är den mycket läsvärd och bidrar till diskussioner som är både dagsaktuella och tidlösa.
(Som en parentes, slutligen. Under min läsning var det flera gånger den betydligt mer sprallige huvudpersonen från Hell of a Book (2021) av Jason Mott kastade sig in i dialogen. Det är fint att böcker som inte egentligen inte har något samröre befruktar varandra på detta vis, och det säger definitivt något om Hell of a Book att jag återkommer till den utan att blinka.)