Mats Söderlund, omslag formgett av Sara R. Acedo
303 s. Weyler 2023 (2022)
Precis som jag med Låt barnen dansa lånar poeten och författaren Mats Söderlund (f. 1965) sin titel från en visa, närmare bestämt psalm 297, för att knyta samman sin bok med vår tids största fråga: klimatkrisen. I Härlig är jorden beger sig Söderlund norröver, till sina hemtrakter och forna vandringsleder i ett sökande efter vad effekt klimatförändringarna har på Sverige. Hans lackmuspapper är fjällen och vätskan de som bor och verkar där. Resultatet är tydligt, här händer mycket. Men vad gör man med den vetskapen?
Sveriges norra halva har de stunder den inte helt glömts bort betraktats med guldfebrig kolonialblick. Vattenkraft ska byggas, mineraler ska brytas och skog ska avverkas alldeles oavsett vilken effekt det har på omgivningen. Och ska inget tas därifrån så är det naturupplevelserna som ska fångas, möjligen innan det är för sent och gärna med helikopter. Söderlund ser själv konsekvenserna, jämför nya upplevelser med gamla, hur trädgränsen kryper allt högre och vädret blir allt opålitligare. Men han är också en av dem, erkänner det själv, som bara kommer för naturen. Vad är hans betraktelser värda? Hans sorg? Det är en ödmjuk, nyfiken och resonerande ciceron som följer oss genom Härlig är jorden.
Som kontrasterande sanningsvittnen finns lokalborna. De berättar om riporna som försvunnit, om lämlarna som försvunnit, om älgarna som försvunnit, om rödingarna som försvunnit, om spårsnön och och tjälen som försvunnit, om flera veckor vinter som försvunnit och satt alla system ur balans. Träden växer mer utan tjälen, isarna blir lömskare av det omväxlande tövädret, en förändring som skett de senaste femtio åren, tjugo i förekommande fall. Vi vet att jordens medeltemperatur stigit och vi vet att det är mänsklighetens utsläpp som gjort det. Men vi vet också att det inte är för sent, att betalningen för den rättvisa klimatomställningen är inom räckhåll och att det går att sätta ett monetärt värde på vår sorg och saknad, för dem som bara talar det språket.
Söderlund skriver in sig i en klimatlitteraturtradition (där även jag försökt vara med på ett hörn genom ”Framtiden är mörk. En essä”, 2023-05-24) som än rymmer fler, där det personliga anslaget varvas med fakta, med resonemang, med historia, med biografi. Avvägningen är fin och förutom att han ger plats åt en kör av relevanta röster finns en mer skönlitterär berättelse om Manne Hofling och hans assistent Finn som 1917 bemannar väderstationen Pårte och timme för timme mäter av instrumenten i den gråkalla vintervärlden de bebor, enda till den dagen maten tar slut.
Härlig är jorden meandrar som en fjällbäck och i sorgen som ändå är bokens bärande element finns ändå något framåtblickande. Det finns mycket som ännu inte är förlorat, inte helt, och om vi låter sorgen vara en ledstjärna som inte förlamar utan bringar klarhet så finns ännu hopp. Och det är en resa jag mer än gärna följer Söderlund på.