Robert Bolaño, i översättning av Lena E. Heyman, omslag formgett av Nina Ulmaja
324 s. Albert Bonniers förlag 2012
I original på spanska La literatura nazi en América (1993)
I dag tycks det kanske märkligt att chilenske Roberto Bolaño (1953—2003) behövde hitta på personer, verk och öden till Nazistlitteratur i Amerika, en samling biografiska essäer över fiktiva författare, poeter och dramatiker på de amerikanska kontintenterna. I dag, när en är vicepresidentkandidat i USA och när det knappt går att kasta ett pappersflygplan åt borgerliga ledarsidor utan att träffa någon som åtminstone delvis uttrycker tanken att lite fascism inte är så himla illa, så länge packet åker ut och polarna får mer i plånboken. På sitt sätt gör det också Nazistlitteratur i Amerika, skriven på 1990-talet, till ett mer spännande experiment sett med nutidens ögon.
Uppdelat i kapitel redogör en (till en början) ganska torr och distanserad röst över personer mer eller mindre framgångsrika inom den panamerikanska intellektuella sfären. Vi får möta de argentinska bröderna Schiaffino som kombinerade sin konst och sin högerextremism med ett stort engagemang för fotbollslaget Boca Juniors, författaren som under olika pseudonymer uppfann och återuppfann sin politiska hållning för att muta in flera tänkbara hållningar, science fiction-författare vars alternativhistoria lät Nazityskland tillsammans med Japan ta över stora delar av världen, inklusive USA. Alla är de beskrivna med födelseår och dödsår (i somliga fall så sent som långt in på 2020-talet), och Bolaño väver runt dem ett helt kulturellt nätverk komplett med förteckning över titlar och beskrivningar av då verksamma förlag och organisationer. Det må vara stundtals torrt, på ett litteraturvetenskapligt vis vilket säkert roar somliga bara det, men det finns också något oerhört imponerande i det. Var fiktionen slutar och verkligheten tar vid är alls inte uppenbart utan närmare studier.
Vad Bolaño inte gör, vilket sätter luppen på problemets kärna, är att sätta sig till doms över sina figurer. Även om det kan tyckas uppenbart att författaren inte går nazismens ärenden blir historieskrivningen väldigt kraftfull. Högerextremismen som berättas om i Nazistlitteratur i Amerika stänger mycket få dörrar för de inblandade, vilket går att relatera till, både historiskt och nu. Det finns gott om exempel på nazisympatisörer vars eftermäle kanske fläckats men inte mer än marginellt av sådana faktum. Och skulle någon sprida nazism finns det i regel ändå en plats för dem i en oemotsagd offentlighet (och i förekommande fall med röd matta till några av världens mäktigaste politiska ämbeten).
Nazistlitteratur i Amerika är ett lyckat litterärt experiment, ja, både sett individuellt och satt i relation till andra liknande fiktiva biografier (där, förutom Jorge Luis Borges, Biographical Memoirs of Extraordinary Painters (1780) av William Beckford är en bortglömd pärla). Dessutom är den, tyvärr, aktuell både som diskussionsunderlag och som varning nu när högerextremismen passerat att vara på frammarsch och nu mer är ett regeringsbärande faktum.