Livet en bruksanvisning

Originaltitel: La vie mode d’emploi
Författare: Georges Perec
Översättare: Sture Pyk
Utgivningsår: 1978
Tryckår: 2000
Originalspråk: Franska
Sidantal: 600 (varav 94 appendix)
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 91-0-057269-1

Då och då kommer man över författarskap som man i stort sett med en gång känner att det här är en lång och varaktig vänskap som inleds, man känner att man aldrig vill att det ska ta slut och man kan inte vänta på att läsa allt annat författaren har skrivit. Det är inte ofta det händer, bara Paul Auster och Gabriel García Márquez har hittills fått mig att känna så. Ända tills nu, förstås, för Georges Perec kan definitivt sälla sig till nämnda herrar. Och det krävdes Livet en bruksanvisning för att trollbinda mig.

Det Georges Perec gör i sin roman är att med ett hyreshus som bakgrund måla upp fotografier (ja, han målar fotografier) som han sedan beskriver i detalj, både det som syns och – vad viktigare är – vad som gjort att personerna och sakerna hamnat där. Det blir en väv av historier om allting som kan kopplas till hyreshuset, inte bara uppenbara saker som den excentriske brittiske miljonären som bor i huset och har bestämt sig för att måla akvareller som ska bli pussel som han sedan ska lägga så att akvarellerna kan återställas och förstöras, också mindre synliga kopplingar illustreras. Det finns ingen hejd på berättelserna och trots att de inte nödvändigtvis har med varandra att göra är de ändå intimt kopplade till varandra genom hyreshusets fotoalbum.

Berättelserna är i sig fantastiska, och i vanlig ordning (när det är något jag gillar) rör de allra flesta berättelserna folk med mycket egendomliga projekt, likt det redan nämnda pusselprojektet. Historierna har inte alltid någon poäng, men det är inte heller nödvändigt. Det viktiga är berättandet, inte berättelserna. Då kan det tyckas konstigt att författaren då och då bryter av sina berättelser med utdrag ur verktygskataloger eller listor på allt mellan himmel och jord (vid ett tillfälle görs en lista på 179 rader, 61 tecken i varje rad, på de berättelser som berättas i boken). Det hela är mycket postmodernistiskt, vilket – som ni som följt mina recensioner ett tag vet – är ett mycket gott tecken.

Det vore dock synd att säga att Livet en bruksanvisning är en bok för alla, för det är den definitivt inte. Den saknar handling, den saknar i många fall tydlig poäng och för de allra flesta kan jag tänka mig att den framstår som ett ganska meningslöst projekt av någon som är minst lika excentrisk som personerna han skriver om. Det är synd att det ska vara så, för jag tycker att Perec förtjänar en chans. Speciellt eftersom det ovannämnda passar mig så fantastiskt bra och jag hoppas att allt annat av Perec fyller mig med samma välmående.