Georges Perec — Jag minns

Georges Perec, i översättning av Magnus Hedlund
83 s. Modernista 2017 (1978)


Georges Perec (f. 1936) är en av litteraturhistoriens främsta knäppgökar, tillika en stor favorit för mig1 och även om allt inte är lika fantastiskt som Försvinna (1969) och Livet en bruksanvisning (1978) så finner jag ändå en stor behållning i texterna och en viss tröst i att det någon gång funnits en tid då någon fått för sig att det här är värt att publicera. I dagens litteraturvärld ryms inte riktigt karaktärer som Perec. Tillgänglig och originell säljer mycket sämre än ouppnåelig och originell, kan man anta. Hur som helst var det med stor glädje jag under bokrean köpte på mig allt av Perec som jag inte tidigare hade och bland dessa titlar fanns Jag minns.
     En av de fina sakerna med Perec är att en stor del av hans projekt är helt transparenta. I Jag minns listar han 479 minnen, från små ramsor, till skådespelare, till händelser, till familjemedlemmar, till … ja, allt möjligt. Omodererat och osorterat matas de på på ett sådant sätt som man själv kan göra ibland, särskilt tillsammans med någon jämnårig med liknande referensramar. Det kan rabblas bumbibjörnar, skämt ur NileCity, figurer från Baldur’s Gate-spelen, godissmaker, ishockeyspelare ur Detroit Red Wings fjärdekedja, låttexter och filmer med tvivelaktiga men för tiden fullt accepterade kärlekshistorier (jag tittar på dig, Pretty Woman). Det är ett virrvarr som blir mer tilltalande ju mer minnet blir en del av ens medvetande. För Perec är det som en trollformel, varje stycke inleds med de magiska orden ”jag minns”, sedan är det kanske inte så noga om det han minns stämmer och i efterordet gör han till och med en poäng av hur minnet bedrar honom. Han tycks inte lägga några värderingar i det. Det är så det är.
     Jag minns är, som en del av Perecs produktion trots allt är, något bagatellartad. Projektet och idén, det faktum att han faktiskt tagit sin idé i land, är mycket intressantare än det faktiska innehållet. I någon mån gör han litteratur av den allra mest personliga formen av nostalgi (som jag själv kan drabbas av om jag någon gång tittar på mina hockeybilder som jag inte haft hjärta att göra mig av med). Det går inte att göra om utan att det faller platt.

Show 1 footnote

  1. Jag inser nu, med viss sorg, att jag inte skrivit om Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger (1989) och W eller minnet av barndomen (1975).

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!