Originaltitel: Jardines de Kensington
Författare: Rodrigo Fresán
Översättare: Eva M Ålander
Utgivningsår: 2003
Tryckår: 2007
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 433
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-011109-0
Rollfiguren är boken.
Kensington Gardens. En bok om en man som inte ville växa upp som beskrivs av en som inte fick vara barn för att verkligheten och 1960-talet slet barndomen ifrån honom. Berättaren kallar sig Peter Hook och är världsberömd genom den serie ungdomsböcker han skapat. Men ordens makt är stor och nu finner han sig i sitt föräldrahem med asiaten Keiko Kai som gisslan. Han måste berätta om Peter Pans skapare J.M. Barrie, han måste förklara varför den kortväxte skotten och hans avkomma försatt honom i den här situationen. Han måste förklara hur hans eget liv sammanflätats med J.M. Barries och varför det måste få ett slut.
Vi tas med på en vindlande resa genom tid och rum. Ena sekunden befinner vi oss i ett prunkande psykadeliskt 60-tal där kändiseliten samlas hos berättarens föräldrar, där Bob Dylan kräks på tennsoldater och Terence Stamp och Michael Caine undviker varandra på grund av en olöst konflikt rörande Jean Shrimpton. I nästa stund är året runt 1900 och J.M. Barrie har precis funnit sina ultimata lekkamrater, sönerna Llewelyn Davies, och gör sitt för att underhålla den familjen medan hans fru Mary Ansell otvivelaktigt försummas.
Men boken är inte biografisk, inte nödvändigtvis. Mycket är inspirerat av verklighetens J.M. Barrie (vilket man inte kan säga om Finding Neverland, hur bra den än må vara), men all information har stöpts till en form som ska passa just Kensington Gardens.
Rollfiguren är författaren.
Argentinaren Rodrigo Fresán som har spenderat några dagar i London, än mindre besökt parken som givit boken dess namn. Trots det lyckas han inte bara skriva med ett språk som jag själv avundas (och som jag ser liknar mitt, innan jag ens visste att boken fanns), utan också ge både tiden och miljöerna den färg som gör att jag fortsätter vara intresserad och engagerad. Jag har än mindre erfarenhet av det han beskriver men det gör absolut ingenting. Jag är där, jag är överallt och öppnar de dörrar som Rodrigo Fresán så ypperligt målat upp. Trots det är Kensington Gardens långt ifrån en lycklig saga, det mesta är mycket svart, mycket cyniskt och det ger ytterligare en dimension åt berättelsen. (Vill man syssla med postmodernism skulle jag föreslå att man kikar på Kensington Gardens, för övrigt.)
Rollfiguren är minnet.
Minnet som består av det som man minns, men också av det som man har bestämt sig för att glömma.
Det är så svårt att komma ihåg ordentligt. Även de viktigaste saker som har hänt en under livet. Allt man vet är att de har hänt och då, i medvetande om detta, hittar man på minnet och sedan blir dessa diffusa meddelanden genast till något mycket mer betydelsefullt än allt det som kan vara sant och verklighetstroget. Således hålls vår verklighet uppe av irrealismens pelare som står nedkörda i lika porös cement som en dröm som återberättas nästa morgon. Så vårt förflutna är bara lösryckta fragment vilka saknar ett före och ett efter. Lösa delar av en klocka som vi inte vet hur vi ska sätta ihop igen. Med detta i åtanke är det trösterikt att vara barn, eftersom det finns så lite att minnas att man kommer ihåg alltihop. Och man kommer ihåg det ordentligt.
Detta är bara ett exempel på den stil och det språk som Rodrigo Fresán besitter och som gör Kensington Gardens till en bok som passar mig vansinnigt bra. Jag skulle till och med velat ha skriva den.
Jag ser att jag måste läsa det här. :D
Nå, tidigare erfarenheter säger ju att du inte nödvändigtvis behöver bli lika lyrisk som jag över saker (vilket är naturligt, förstås), men jag tror att du kommer uppskatta den i alla fall.