Kawai Strong Washburn, inläst av Jolene Kim, Kaleo Griffith, G. K. Bowes & Tui Asau
10 h 38 min. Recorded Books 2020 (2020)

Oavsett vad vi tycker om det är mycket av vår kultur präglad av USA, men det betyder inte att alla delar och alla perspektiv är lika närvarande i våra medvetanden. Amerikanske författaren Kawai Strong Washburn är född och uppvuxen på Hawaii och i romanen Sharks in the Time of Saviors tar han inte bara vara på öns mytologiska tradition utan även dess sociala och ekonomiska verklighet runt millennieskiftet. Resultatet är en lätt magisk berättelse om tre syskon som försöker hitta sina platser i världen.
     Under en utflykt med båt faller sjuåriga Nainoa i havet, hajarna närmar sig och det ser ut att vara slutet för pojken, men när de i stället räddar honom, räcker hans mamma honom, står det klart att hans öde inte är som andras. Han betraktas som en gåva från gudarna men gåvan han själv fått, att känna och läka allt liv, är svår att hantera för honom. Som ambulanssjukvårdare kan han göra mycket men inte allt. Hans storebror Dean lever basketliv, det enda han varit bra på, till dess att han inte klarar det längre. Och deras syster Kaui har tagit sig in i den akademiska världen, men det tycks inte vara det sätt hon gör sig fri från familjens arv.
     Perspektivet växlar mellan barnens mamma och de tre syskonen på ett sätt som jag vanligtvis inte är så förtjust i, men Washburn hanterar turtagningen ganska följsamt. När fokus ligger på relationen mellan syskonen och deras koppling till Hawaii så finns det visst utrymme att låta deras minnen och upplevelser skilja sig åt och det är tydligt att deras gemensamma historia är av största vikt. Att Nainoa (oftast benämnd som Noa) är världens och berättelsens nav är tydligt, vad som är mer intressant, och som Washburn skriver fram fint, är det som händer i periferin med syskonen, och de möjligheter de missar när alla tror att Nainoa är en superhjälte, mer eller mindre. Saker är helt enkelt inte alltid så uppenbara.
     Sharks in the Time of Saviors är på det hela taget ett fint syskondrama om inre kraft och uppgivenhet. Om något lär den oss att se varandra och oss själva som hela personer, även när inte strålkastarljuset är riktade mot oss. Den ger också en inblick i en del av USA som sällan ges utrymme annat än för att exotiseras, vilket jag uppskattar mycket.