Originaltitel: Jonathan Strange & Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke
Översättare: Jimmy Hofsö
Utgivningsår: 2004
Tryckår: 2006
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 773
Förlag: Norstedts
ISBN13: 978-91-7263-789-4
Jonathan Strange & Mr Norrell är något unikt. Det är det första jag recenserat som jag inte orkat läsa klart. Det är ärligast att berätta det innan ni fortsätter att läsa.
Det är England, tidigt 1800-tal. Magiker har sedan länge varit namnet på de som sysslar med teoretisk magi. När så en praktiserande magiker bestämmer sig för att återföra magin till England. Genom att rädda en ministers fru undan döden får han chansen att visa vad han går för… Men profetian säger att det ska vara två magiker som återför magin. Jonathan Strange blir ganska förvånad när det påstår att han är den andra, men han tar sin uppgift på största allvar och blir snart Mr Norrells lärljunge.
Språket är tillkrånglat och svårläst. Om det är Susanna Clarkes eller översättarens fel låter jag vara osagt, men faktum kvarstår att det blir ett stort problem då boken är 773 sidor lång med litet typsnitt. Det går helt enkelt för långsamt att läsa Jonathan Strange & Mr Norrell. Det är det första problemet.
Det andra problemet är att det aldrig blir riktigt intressant. Det är i allra högsta grad författarens fel. Jag läste knappt halva boken innan jag frågade någon som läst hela om det skulle hända något och därefter gav upp. Strösslandet med ord gör att om det mot förmodan skulle funnits en intressant historia så försvinner den i mängden ointressanta saker.
Det som däremot är bra med Jonathan Strange & Mr Norrell är idén. Det är coolt med magiker och det är tufft med 1800-tal. Därför är det tråkigt att utförandet blir så… Dåligt.
Jag hade förstås onda aningar redan från början. Det krävs att boken är väldigt bra för att den ska vara bra i 773 sidor. Det är den inte och det blir aldrig värt tiden den tar att läsa. Därför får Jonathan Strange & Mr Norrell lågt betyg, men det blir ändå ett litet plus för idéerna.
Aha, intressant. Jag har tidigare bara hört gott om boken och funderat på att läsa den. Nu trillar den ner några steg i prioritetslistan.
När du säger att den inte blir intressant, hur menar du? Tror du att det beror på dina förväntningar, eller har Clarke missat grundläggande idéer om karaktärer och konflikter?
Visst är det väl förresten ändå lite snyggt med notapparaten med fiktiva magitexter? Jag läste första sidorna hemma hos Tobias i den engelska upplagen och tyckte att fotnoterna verkade charmiga.
Jag har viss allergi mot långa böcker. Inte lika extremt som Snigel men i alla fall i närheten. Underhållning per tid är en bra måttstock. :)
Att det inte blir intressant kan ha att göra med förväntningar, precis som du har jag hört mycket gott om den. Karaktärerna är okej, konflikterna sådär. Det känns mest som att det händer väldigt lite på väldigt många sidor. Det kan fungera om språket är bra eller det finns något annat som håller fast en, men det tycker jag inte att det gör i Jonathan Strange & Mr Norrell. Det fångar mig aldrig.
Jag har dessutom svårt för fotnoter. Glömde ta upp dem i recensionen, men så viktiga tyckte jag inte att de var. Jag läste dem nämligen aldrig (eller ja, de tre första läste jag väl, men insåg att det inte stod något exeptionellt där heller) och var mest glad för att de långa noterna tog plats från resten av texten så att jag kanske skulle kunna bli färdig tidigare. Det är inte ett så gott betyg, va? :)
Lyssna inte på Martin! Det är en jättebra bok. Och ja, det är coolt med noter till fiktiva böcker.
Själv gillade jag Jonathan Strange & Mr Norrell starkt. Till en början hade jag också riktigt svårt för fotnoterna, men ju längre jag läste desto mer intressanta och givande blev det – ett riktigt intressant inslag för övrigt. Språket och stämningen är utpräglat engelsk och även om boken inte riktigt får fart så är den ändå på något sätt spännande. Magi.
Jag skrev också en egen recension för några månader sedan.
Jag har bara hört skit om den så jag tycker du har rätt Martin. :)
Jag tycker att du borde gett hela boken en chans. Personligen tycker jag att språket är fantastiskt (Jag läste dock på engelska, tycker inte om översättningar) lika så med fotnoterna samt de verkliga personer och händelser som Clarke humoristiskt skrivit in. Jag sitter och läser den för andra gången just nu, och jag skulle nog våga påstå att det är en av de bästa verk jag läst i modern tid, men det baserar jag på hennes skrivstil och hur den reflekterar på en äldre engelsk stil.
“Can a magician kill a man by magic?” Lord Wellington asked Strange. Strange frowned. He seemed to dislike the question. “I suppose a magician might,” he admitted, “but a gentleman never would.”
Nu har jag läst klart den och jag gillade den inte så värst mycket. Jag tror i ärlighetens namn inte att Martin skulle tycka att den blir bättre ifall han läste ut den.
Här är min recension.
Christian: Ja, det kan mycket väl vara översättningens fel, men jag läste trots allt halva boken utan att något intressant hände eller visades och strösslar författaren med ord utan substans (vilket jag såg det som) så spelar språket inte så stor roll (det kan det visserligen göra, men då ska det vara jäkligt speciellt :) ).
Om jag känner mig masochistisk någon gång ska jag läsa den på engelska, men det lär dröja länge länge länge.
Jag har väl läst ungefär en tredjedel av boken, och hittils har det inte hänt någonting alls. Om man nödvändigtvis tycker att det borde hända saker i böcker så kommer man nog inte uppskatta den här boken.
Jag gillar den dock. Den målar upp en jättetrevlig plats som jag helt enkelt tycker om att besöka.
Eksem: Jag tror nog egentligen bara att boken passade mig extremt dåligt. Det kan vara okej med böcker utan direkt handling så länge den har något annat som gör den värd att läsa vidare i. Jag saknade det i Jonathan Strange & Mr Norrell. Ladies of Grace Adieu passade mig betydligt bättre, troligen för att det som är coolt är så mycket tätare i den.