Susanna Clarke — Piranesi

Susanna Clarke
245 s. Bloomsbury Publishing 2020 (2020)


Susanna Clarke (f. 1959) är inte den mest produktiva författaren, men när hon väl skriver något kan man i princip räkna med att det är något speciellt. Även om jag inte var särskilt förtjust i Jonathan Strange & Mr. Norell (2004) så tog den världen med storm och novellsamlingen The Ladies of Grace Adieu and Other Stories (2006) lyckades både vara nyskapande och bygga på samma traditioner som hennes första tegelsten. Senaste romanen, Piranesi, är en bättre längdmässigt avvägd och sammanhållen roman som lämnar mig med andnöd.
     Hela sitt liv har Piranesi1 levt i en enorm och oproportionerlig labyrintisk byggnad. Enorma stensalar i oändlighet, alla fyllda med skulpturer, alla (eller åtminstone en ansenlig del) kartlagda av Piranesi. I de lägre våningarna står havsvattnet högt och då och då drar tidvatten och jättevågor in. Till sällskap har han bara en samtalspartner han kallar ”The Other” och samt 13 skelett han sköter om mycket noggrannt. Efter hand, när den andre börjar bete sig mer mystiskt än vanligt, upptäcker han att allting inte är riktigt som det ska och han börjar ifrågasätta både sig själv och den egna världsbilden.
     Romanen förmedlas till stora delar genom Piranesis utförliga anteckningar. Det fungerar mycket bra både för att få en bild av vem han är men också för att få någon förståelse för världen han befinner sig i som följer sin egna logik, på samma gång oöverblickbar och stenhårt närvarande. Det är en naiv och godhjärtad ciceron vi följer och jag har svårt att inte dras med i hans till en början aningslösa perspektiv. Det är nästan lite … skönt. Men den öppna och generösa Piranesi behöver snart börja hålla saker hemliga och då blir vi, läsarna, hans enda bundsförvant. Ett förtroende man gör bäst i att förvalta väl.
     När man väl börjar gräva lite i berättelsen finns det också mycket att titta närmare på. Glömskans förhållande till jaget, utsattheten i att vara utlämnad åt någon annan, att vara formad av en liten värld utan möjlighet att se utanför den. Piranesi behöver verkligen inte läsas som en metafor, men det finns gott om chanser för den som känner sig manad.
     Med Piranesi har Clarke blåst mig av stolen och den är den klart bästa romanen jag läst i år. Jag hoppas verkligen att den kommer fler till del och att någon tar sig för att översätta den framöver.

Show 1 footnote

  1. Som säkert fått sitt namn efter konstnären Giovanni Battista Piranesi (1720—1778) som ägnade en ansenlig del av sitt författarskap till att skapa bilder av jättestäder, som även inspirerade Sam J. Lundwall till romanen Fängelsestaden (1978).

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!