Jon Fosse, i översättning av Christian Ekvall, inläst av Reine Brynolfsson
3 h 25 min. Bakhåll 2020
I original på nynorsk Nei å nei (1995), Du å du (1996) och Fy å fy (1997)
Så tilldelades till slut den norske författaren Jon Fosse (f. 1959) nobelpriset i litteratur efter att ha toppat oddslistorna i ett årtionde, nästan. Alldeles säkert inte oförtjänt, jag tyckte själv alldeles väldigt mycket om essäsamlingen När en ängel går genom scenen (2014), men om jag bara hade läst Hundmanuskripten hade jag möjligen varit en eller ett par smulor skeptisk.
Hundmanuskripten består av tre sinsemellan fristående delar som alla har det gemensamt att de handlar om hundar ur ett, skenbart åtminstone, hundperspektiv. I första delen rymmer hunden Webster från sin matte i hopp om att få se havet och kanske kunna rädda den fluffiga hundtiken som ropar på hjälp från skogen (och eventuellt finns på riktigt). I andra delen är det skeppshunden Olav som tillsammans med sin ungkarlsbästis slår sig i slag med två stadshundar, och slutligen, i tredje delen, är det skeppshunden Haktor som länge gjort sin husse sällskap på havet, men som plötsligt introduceras för en tik med vilken han förväntas avla valpar för att dryga ut kassan.
Det finns somliga författare som försökt göra just det här, nå något litterärt djup via djurens blick och tankevärld. Paul Auster gjorde det i romanen Timbuktu (1999), inte dåligt, men ändå inte med samma litterära spänst som Auster i sina bästa stunder. Och lite likadant tänker jag att det är med Fosse och Hundmanuskripten. Det ska helt enkelt mycket till för att upplägget inte ska bli banalt och detta är inget undantag, en del fina formuleringar till trots. Det är varken underfundigt eller djupsinnigt och jag tror verkligen inte att det har med Fosses förmåga att göra, utan att upplägget är så svårt att göra bra. Huvudhundarnas tankevärld cementeras för varje tanke, upprepning på upprepning, läsaren får inte för en sekund glömma att det är en hund det handlar om. Något som bara ytterligare förstärks av det i många fall karikatyraktiga porträtten som inte lämnar något åt läsaren att överraskas av.
Nej, Hundmanuskripten var verkligen inget för mig. Jag känner mig inte mätt på Fosse för han måste kunna vara bättre än så här, men främst undrar jag om detta upplägg någonsin kan bli riktigt bra.