---

2020 kom rollspelet Mörk Borg och mer eller mindre sparkade in dörren för ett helt nytt uttryck i rollspelsvärlden. Skaparna Pelle Nilsson och Johan Nohr prickade in heavy metal-estetik och lekfullhet och paketerade det proffsigt, därtill med uppmuntran för vem som helst att skapa eget material till spelet. (Och här någonstans är det väl på sin plats med en friskrivning: Jag layoutade Nilssons spel Ut mot skären (2018) och umgås emellanåt med Nohr privat. Dessutom gjorde jag själv ett Mörk Borg-äventyr baserat på min armtatuering. Slut på meddelandet.) 

Mörk Borg-världen är ogästvänlig och grym, med en domedagsprofetia på gång att uppfyllas. Spelarna iklär sig rollen som de som under världens sista dagar kan försöka göra gott, sannolikt lyckas göra ont och kanske bli rika på kuppen, men förmodligen inte. Kanske går det att ana ett uns av kritik mot senkapitalismen här, men det kanske blir föremål för en annan text. Hur som helst, även om spelvärlden inte alls är inbjudande så är sammanslutningen kring spelet Mörk Borg det definitivt. Och sakerna som sprungit ur spelet är närapå oräkneliga. 

En av dessa är seriealbumet At Death’s End, skrivet av Alex Jarcor, illustrerat av Chucho Mendoza och producerat av Jesús Sanchez och är, som jag förstått det, baserat på deras Mörk Borg-kampanj. Vi får följa Snaga, Lord Arrant och Alstor, alla kraftfulla men stukade antihjältar vid världens slut på jakt efter en sista gnutta … hopp, är nog fel ord, men något som fördröjer undergången. Men för att nå dit måste de ta sig genom horder av vandöda.  

Men ärligt talat, så mycket handling kan man inte tala om över de 64 sidorna. Det är hårt och det är våldsamt, en exposition till något som hade kunnat (kanske till och med borde) vara mycket längre, man hinner knappt lära känna de märkliga figurerna innan det är slut.  

Samtidigt är det något charmigt med det här dumtuffa som kommer till uttryck. Det är spräckta skallar, avslagna käkar, blodstänk som nästan skvätter ut på läsaren (något säger mig att om det hade gått så hade Nohr gjort det vid det här laget) och oneliners som osar “cool”. Mendozas bilder är, trots gråskalan, levande och uttrycksfulla på ett sätt som gör det kul att bara hänga med på den vrickade åkturen. Givet vad det är tycker jag att det är fantastiskt. 

Fristående är At Death’s End bra, till och med väldigt så, och om den är tänkt som en inledning på något längre kan jag knappt bärga mig inför fortsättningen.