Daniel Boyacioglu
346 s. Tiden 2007 (2003, 2004, 2005)
Poeten Daniel Boyacioglu (f. 1981) var ett stjärnskott för femton tjugo år sedan. Han vann svenska mästerskapen i poetry slam, hyllades för sin debutsamling Istället för hiphop och sommarpratade 2003. I En för alla, tre för en samlas debuten, samt de efterföljande Gråter aldrig samma tårar två gånger och Haikupunchline.
Göran Greider skriver i sitt förord om musikaliteten i Boyacioglus poesi: ”Den finns i din poesi som det finns syre i havsvatten, duvor på Sergels torg, grus i rymden.” Att man som publik framför ett spoken word-framförande känner detta är inte konstigt, men det häftiga är att det strålar genom boksidorna också:
Tillreder saft i en tillbringare
Tillbringar natt i din enrummare
vi är inte dummare än att
vi slutar svamla
Nog är vi gamla nog men månen är ny
Ikväll finns inget lenare än din hy
Ikväll bryr jag mig föga om en bombad by
Fy
Sluta se nyheter ett tag
Sluta läsa tidning idag
Från och med idag ett tag ska jag
på krogen för kultur hitta nått hyfsat
om jag har tur Kul med strul Roligt
roligt
[…]
Det är nästan omöjligt, som Greider understryker, att inte ryckas med i rytmen, knacka takten med fingret, för den finns där vare sig man vill det eller inte. Dikten ovan visar även på de ordlekar som fyller många av dikterna. Rim, allitterationer, visst, men även bara ord som låter lika som förs samman med kraft, harmoni eller disharmoni gör detsamma. Det är en sorts poesi som blir mycket effektfull och visar att det finns fler dimensioner i dikten.
Innehållsmässigt rör sig Boyacioglu slingrande fram. Det är mänskligt, det är politiskt, det är emellanåt vulgärt. De tre samlingarna ihop visar också på en progression, där den första är vildare och yvigare rör sig de senare mot ett något mer moget (i sin mest neutrala mening) anslag. Båda delarna fungerar fint och visst är det rimligt att en 20-nånting kille inte ägnar sig åt att tillfredställa städade sinnelag. Vissa saker förstår jag inte, vissa saker är provocerande, andra knivskarpa. På det hela taget antar jag att Boyacioglu gör sig bättre i kortare format eller där hans ord kompletteras med hans närvaro, snarare än för sträckläsning av det slaget som En för alla, tre för en uppmuntrar. Oavsett vilket förstår jag varför han var så omtalad när han gjorde entré på poesiscenen, bokstavligt och bildligt.