Idag var jag med jobbet på ett skrivarseminarium med Katarina Kuick. Även om jag hade hoppats på lite större biblioteksfokus så var det en trevlig och rolig förmiddag. Dessutom mynnade den ut i två någorlunda publicerbara texter (kanske mest för att jag är lite svältfödd på skönlitterärt skrivande).
Vi börjar med en dikt, där uppgiften var att använda en av sju (har jag för mig) slumpade meningar. Den mening jag valde är kursiverad nedan:
Solig leka medaljong
av smör i gyllene bearnaise.
Vispa, vispa, vispa
en läcker pulversås
till söndagsmiddagen.
Något senare fick vi i uppgift att skriva en text utifrån ett visst föremål. Texten skulle handla om en gammal kvinna som av någon anledning skulle flytta och gick igenom sina saker. Föremålen var givetvis sådana hon skulle spara, och vi skulle berätta varför:
Hon vägde pärlplattan i handen, drog med fingret över den hålfyllda ytan. Fast hon inget längre såg kände hon den precis.
Det lila stod för kaffet de hade druckit tillsammans den där dagen — den första — när inga begränsningar fanns.
Det gula var morgonljuset genom mosaikfönstret i badrummet på stugan de hyrde precis där kärleksruset övergick i vardag.
Det vita var den krockade mercedesen som kanske också var deras kraschade äktenskap.
Det röda var allt de inte sa till varandra den där vårmorgonen då barnbarnen hälsade på och insisterade på att få lägga pärlplattor.
Hon var fortfarande nöjd med sitt verk.
Ingen av texterna är något mästerverk, men jag gillar dem ändå på något vis.