Åsa Liabäck, inläst av Anja Lundqvist
9 h 55 min. Printz Publishing 2022 (2022)
Gruset knastrar under fötterna, ljuvliga dofter från blommande växter sveper över oss, vi är tillbaka i Ådala koloniområde när Åsa Liabäck (f. 1977) följer upp succédebuten I hjärtat av Ådala (2021) med Längtan över Ådala. Stämningen är ungefär densamma och figurerna har blivit några fler, men på det stora hela kommer läsare att känna igen sig när feelgood-berättelsen breder ut sig över sydöstra Linköping.
Anna, Ragnar, Stephanie, Margareta och de andra har vridit fram sina liv ett år. Anna väntar barn, Stephanie hittar en musicerande pojkvän, Margaretas kärleksintresse kommer allt närmare och Ragnar, ja, han finurlar på med sin stora visdom och sitt varma hjärta, inte minst när han hjälper en syriansk familj att skaffa kolonilott. Om det stannade där vore det inte mycket till berättelse så Anna får missfall, Stephanies pojkvän verkar ha alkoholproblem precis som hennes pappa, kärleksintressets fru ligger på dödsbädden och områdets självutnämnda ordningsperson Rigmor gör vad hon kan för att hålla sådana som familjen borta. Liabäck har i Längtan över Ådala tagit ett litet kliv åt sidan. Fingrarna är inte riktigt lika djupt i jorden, i stället nosar hon på problem av större slag och jag tycker det är välkommet.
Ändå finns det något i kombinationen av figurer man lärt känna och att det utspelar sig i staden som jag ändå, trots att jag är inflyttad, i stort betraktar som min.1 Jag tror att jag börjar känna hemtrevnad och med det även en viss förståelse för dem som gång på gång återkommer till samma serie för att de behöver mer, mer, mer. Det gläder mig också att några av första bokens mer platta figurer tillåts utvecklas, åtminstone något, på sina egna villkor.
Längtan över Ådala är en värdig uppföljare till debuten och upplägget känns som ett framgångsrecept som kommer glädja många feelgood-läsare en lång tid framöver.