Richard Osman
377 s. Viking 2020 (2020)
På svenska Torsdagsmordklubben, Albert Bonniers förlag (2021)
Med tanke på hur mycket tid jag ägnat åt BBC Brit känns det nästan som att jag känner programledaren, komikern och producenten Richard Osman (f. 1970) och någon del av mig är inte alls förvånad att när han väl skriver en roman så är det en pusseldeckare om några försigkomna pensionärer i en by för seniorer. Inte förvånad alls. The Thursdag Murder Club är mycket möjligt det mest brittiska jag läst på mycket, mycket länge.
För att fördriva dagarna samlas Elizabeth, Ron, Ibrahim och Joyce i the Jigsaw Room varje torsdag för att lösa brott. Förut var det ex-polisen Penny som stod för fallen, men sedan en tid tillbaka är hon … indisponibel. Så plötsligt en dag när den självgode byggherren Ian Ventham kommer till byn för att bygga ut tar han även med sig morden. Först dör hans kumpan Tony Curran, sedan rullar det på. En stor härva för fyra seniorer, men det är inte vilka som helst.
Joyce har varit sjuksköterska (utmärkt bakgrund för denna typ av aktiviteter), Ibrahim är före detta psykolog (slutar man någonsin vara det?) och duktig på moderniteter, förre detta fack-pampen Ron har fortfarande en god dos pondus kvar och Elizabeth, ja, har man arbetat på fältet inom underrättelsetjänsten har man ett lämpligt kontaktnät och en hel del gentjänster att utkräva. Därför är det kanske inte så konstigt att de lyckas nästla sig in i polisens utredning.
Om jag förra veckan konstaterade att jag inte var någon vad feelgood-läsare1 kan vi lägga ytterligare två bekännelser till samlingen: 1. Jag är inte van läsare av pusseldeckare heller, och 2. det är inte så dumt att läsa … tja … trevliga böcker. The Thursday Murder Club är, titeln till trots, just trevlig. Osman har en enastående förmåga att skapa en gemytlig stämning och genom mycket precis humor få berättelsen att fortsätta vara spännande, alldeles oavsett om man hänger med i svängarna eller ej. Visst är det kanske inte så realistiskt alltid, men jag tycker så oerhört mycket om idén om att pensionärerna löser brott för att fördriva tiden och med egen agens dyker allt djupare ner. De drar sig inte ens för att misstänka sig själva, allt är rimligt i en utredning.
För den som helst av allt försjunker i hårdkokta thrillerdeckare är nog The Thursday Murder Club inte särskilt spännande, men vill man ha en rolig, trevlig och aldrig långsam berättelse med en skvätt mord vid sidan bör boken passa alldeles ypperligt. Jag ser fram emot fortsättningen.2