Svend Brinkmann, i översättning av Henrik Sjöberg, inläst av Simon Reithner
6 h 21 min. Bokförlaget Polaris 2022 (2021)
Sommaren 2018 får den danska psykologen Svend Brinkmann (f. 1975) några handskrivna brev. Avsändaren är beläst, det förstår han, och vid relativt god vigör för att vara 93 år gammal, men tyngden av hennes livshistoria är som en brevpress. Kvinnan, som i Vi blir det liv vi lever kallas Lili, och Brinkmann ses och samtalen ligger till grund för den idé han presenterar i boken, idén om ödets om än inte förutbestämda så åtminstone oundvikliga kraft.
Lili berättar om hur hon under andra världskriget som femtonåring förälskar sig i en tysk soldater, en av nazisterna som ockuperar hennes hemland Danmark. Hon var som femtonåringar kan vara, bejakade livsglädjen, hängav sig åt nyfikenhet och älskade att älska. Hon brydde sig inte om de politiska aspekterna, om krigslogik eller annat, och blev av samhället utdömd som ”tyskeflicka”, dömd och förföljd. Hon hävdar att hon inte hade kunnat välja annorlunda, men det betyder inte att valet var enkelt, tvärtom, bördan av det hon gjort, önskan att leva ett värdigt liv, har varit som en black om foten i hela hennes långa liv.
Det enkla är att höra Lilis berättelse och tolka det genom ett moraliskt filter, men givet Brinkmanns profession och Lilis egna kamp för att förstå varför saker och ting blev som de blev (hon gick i psykoanalys i 33 år) är det intressantare att peta i hur bitarna av ett liv hänger ihop. Brinkmanns tes är att alla har en livstråd vilken är bunden till saker vi inte nödvändigtvis har kontroll över och att det ger upphov till ett liv som inte är en lång räcka frikopplade val. I grunden är det ett försök av honom att återinföra ödet som begrepp, även om det inte är i en religiös eller spirituell mening. Hur fria är vi att välja våra livsbanor egentligen?
För många är nog Brinkmann tätast förknippad med akademiska intervjustudier där hans böcker om kvalitativa intervjuer är mer eller mindre obligatoriska gällande metodologin bakom. Även om Vi blir det liv vi lever inte alls är en akademisk text i den bemärkelsen, vittnar den ändå om hans grundläggande förståelse för intervjun som verktyg och möjlighet. Brinkmann är i sina mindre akademiska böcker lättillgänglig utan att vara banal (även om min återgivning av det här ovan har banala tendenser). För den som är intresserad av existentiella villkor och livsöden rymmer Vi blir det liv vi lever många frågor, somliga delar kan framstå som provocerande på ett mer eller mindre konstruktivt sätt, att formulera sin egen bild genom.