Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Lärarfrågan är en fråga jag inte brydde mig om särskilt mycket, men sedan ett halvdussin lärarstudenter kom in i min umgängeskrets (och jag är glad att ni gjorde det!) så har frågor om lärare och lärande ältats åtskilliga gånger. Det är därför jag läser dagens (20/4) DN Debatt med viss skepsis. Lars Leijonborg och Jan Björklund skriver om sin satsning ”Lärarlyftet” som ska höja kvaliteten på Sveriges lärare.
Varför skepsis? Det är ju jättebra att höja kvaliteten på lärare, speciellt då lärarutbildningen av många ses som ett alternativ för personer med dåligt gymnasiesnitt. Ja, jag är förstås tveksam eftersom förslagen i sig inte är fullträffar direkt.
Skollagen säger att bara utbildade lärare får fastanställas. De kallar det ”lärarkompetens” men att vara utbildad har i själva verket väldigt lite med att vara kompetent. Många utan utbildning är bra mycket mer kompetenta än lärare med fem sex års universitetsutbildning i ryggsäcken. Jag har svårt att se hur ett förbud mot obehöriga lärare ska höja kvaliteten på svenska skolan.
Idag krävs det minst 60 högskolepoäng (inte Bologna-poäng) per ämne man ska undervisa i och det krävs två ämnen per lärare. Utöver det krävs det ytterligare poäng i pedagogik vilket renderar många års studier. Skulle jag som redan gjort av med ett av mina sex år av CSN-pengar hoppa på efter att jag läst mina tre år kulturvetenskap skulle inte pengarna räcka för ytterligare lärarstudier. Inte ens om jag tillgodogör mig poäng från kulturvetenskapen. Däremot är jag fast och fullt övertygad om att jag skulle vara en bättre lärare än många av de jag själv haft, och då saknar jag ändå utbildning.
Problemet som jag ser det är att utbildningen inte fokuserar på att utbilda pedagoger. Därför borde rimligen utbildningen hackas upp i block. Ett pedagogikblock som ger lärarbehörigheten och utöver det fria block av ämnen som är frivilliga att läsa. För faktum är att kunskaper kan förvärvas på andra sätt än genom högskola och universitet. Ponera att jag skulle läsa lärarutbildningen och få min examen som historie- och svenskalärare (jag tänker inte skriva ”svensklärare” för det har jag ingen ambition att bli). En datorkunskapslärartjänst på min arbetsplats blir tillgänglig och eftersom jag har god datorvana och -kunskap söker jag den. Jag kan inte få den. Varför? Jag är ju inte utbildad, trots att jag vet hur man lär ut och kan min dator som insidan av min ficka. Rimligt? Näh. Jag tycker att det är skolornas ansvar att se till så att lärarna de anställer kan sina ämnen utan att nödvändigtvis vara utbildade i det. För utbildningen är ingen garanti, långt ifrån.
Ingen elev ska vara rädd för sin lärare, men eleverna ska ha respekt för sina lärare.
Ska det vara ömsesidigt? Det är knappast en självklarhet idag att lärarna visar respekt för sina elever. Vad ska ni göra åt det, Jan Björklund och Lars Leijonborg?
Jag tycker att initiativet att göra lärarutbildningen och svenska skolan bättre är lovvärt. Däremot är Folkpartiets metoder som vanligt inte de klurigaste. Lärare ska utbildas – var ska de få jobb? Obehöriga lärare ska få behörighet – var ska de få tid och pengar till utbildningen? Tillbaka till ritbordet och skissa på er planer lite mer, beräkna då inte att det handlar om människor och att läraryrket inte bara handlar om kunskap utan även social kompetens. Då kanske förslaget kan bli mer än en ”Folkpartistisk lösning” (en kortsiktig lösning som missar målet).
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!