Jag hade en period, gissningsvis någon gång 2011-2013, då jag inte skrev om allt jag läste, men fortfarande läste i ungefär samma takt. För att ta igen det tänkte jag här i klump ta igen lite av det jag missat. Här kommer 11 böcker jag gillat som jag inte skrivit någon egen recension av.
Happy City av Charles Montgomery (2013)
Egentligen är jag det fortfarande, men för en handfull år sedan, ungefär, var jag väldigt intresserad av stadsplanering och en av de böcker som gjorde störst intryck på mig var Charles Montgomerys Happy City. I den utforskar han vad det är i en stad som gör att människorna känner sig lyckliga. Jag kan säga som så att det inte är sexfiliga motortrafikleder. I boken tittar han närmare på städerna Atlanta, Bogotá och Vancouver för att ge tydliga exempel på mer socialt hållbara städer.
De vilda detektiverna av Roberto Bolaño (1998)
Jag läste De vilda detektiverna av Roberto Bolaño på en buss i Sydamerika. Det känns passande på något sätt. Det är en halsbrytande roadmovie (fast som bok då), ett otroligt driv som gör de över 700 sidorna omöjliga att släppa när vi följer i fot- och hjulspåren efter Arturo Belano och Ulises Lima från Mexico City till Sonora. Bara att hålla i den nu får mig sugen på att läsa om den.
What The Crow Said av Robert Kroetsch (1978)
What The Crow Said inleds:
People, years later, blamed everything on the bees; it was the bees, they said, seducing Vera Lang, that started everything.
Jag kom över den via en lista på magisk realism och där hör den verkligen hemma. Släktskapet med Gabriel García Márquez är omöjligt att förneka, även om vi här befinner oss i Kanada och inte Colombia.
Lud-in-the-Mist av Hope Mirrlees (1926)
Jag fick Lud-in-the-Mist i handen med kommentaren ”föreställ dig att det här hade blivit standardfantasy istället för Tolkien”. Det är en svindlande sinnebild, med tanke på vilket uppfinningsrik och till synes originell värld Hope Mirrlees befolkar. På gränsen till älvalandet ligger huvudstaden Lud-in-the-Mist. Där det tidigare varit samröre har detta istället förbjudits, men gamla gåtor är inte så lätt att lagstifta bort. Av allt att döma en tydlig inspirationskälla för Neil Gaiman (för den som tilltalas av det).
The City & The City av China Miéville (2009)
China Miéville tar i allmänhet alldeles för knäppa koncept, ibland blir det helt obegripligt (men ändå ganska läsvärt) och ibland blir det så väldigt bra. Till de senare kategorierna hör thrillern The City & The City. Staden Besźel ligger på exakt samma plats Ul Qoma, utan att de vill kännas vid varandra så till den milda grad att det finns en barriär (oklart vilken form dock) mellan dem. Nu börjar plötsligt fasaden rämna och städerna läcka in i varandra. Miéville gör det otänkbara tänkbart.
Who Fears Death av Nnedi Okorafor (2010)
För lite sedan berömde jag Tomi Adeyemis Children of Blood and Bone för hennes sätt att använda fantasy i en afrikainspirerad miljö. Att jag inte nämnde Nnedi Okorafors Who Fears Death i samma andetag var konstigt. Beröringspunkterna är nämligen många. Who Fears Death är postapokalyps och något djupare och kanske mer originell. Given läsning för fantasy-läsare, i synnerhet om man tröttnat på gamla troper.
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma (2013)
Jag har varit otroligt fascinerad av Andrées ballongfärd mot nordpolen så länge jag kan minnas, jag funderade till och med på att skriva en roman om den. Därför slukade jag Bea Uusmas Expeditionen med hull och hår. Hennes efterforskningar kring polarresenärernas förehavanden i jakt på svar på expeditionens många gåtor har en thrillerliknande intensitet. Hennes besatthet i ämnet blir som ett tema i sig. Boken är omöjlig att släppa.
Under det rosa täcket av Nina Björk (1996)
Hade jag läst Under det rosa täcket tidigare hade kanske mitt feministiska uppvaknande kommit då. Istället blev Nina Björks bok för mig bekräftelser på vissa saker och ytterligare perspektiv på andra. Dessutom är Björk så enormt skarp att bara hennes analyser i sig gör mig lite knäsvag.
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru (2012)
Johannes Anyuru har en alldeles särskild förmåga att åskådliggöra tillfälligheter. I De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) drog han det till sin spets, men egentligen gillar jag En storm kom från paradiset bättre. Han skriver sin pappas liv, pappan som skulle bli stridspilot i Uganda men som tvingas in i ett annat liv efter att Idi Amin tar makten. Det är en stark roman om den lilla människan i historien.
Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman (2011)
Egentligen gillar jag Kerstin Ekmans essäböcker bättre, men när Ekman gör upp med det litterära livet och en bransch hon inte längre trivs i är det emellanåt hejdlöst roligt. Kanske finns det självbiografiska inslag, men det är egentligen av mindre vikt när två kvinnor möts över generationsgränser. Nästan 400 sidor berättarglädje och befriande egensinnighet.
Flyktkonsten av Fredrik Sjöberg (2006)
Att Ålevangeliet (2019) fått sådant enormt genomslag gläder mig av många anledningar, men framförallt för att jag nu obehindrat kan tipsa om Fredrik Sjöbergs böcker. På samma sätt som Patrik Svensson gjort tar Sjöberg ett ämne och sedan blandar biografi, kulturhistoria, självbiografi och alla tänkbara och otänkbara teman och genrer. En sådan är Flyktkonsten som följer den svensk-amerikanske konstnären Gunnar Widforss, som givit namn åt en klippa i Grand Canyon, Arizona, i hälarna. Intressant, medryckande och oerhört läsvärt.