Vår beskärda del

Originaltitel: Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen
Författare: David Jonstad
Utgivningsår: 2009
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 223
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-409-8

Klimathotet drar fram över oss mer och mer för varje dag som går. Vissa har en mer pessimistisk inställning med mottot ”rädda sig den som kan”. Jag försöker att hålla en mer positiv inställning och tack vare 100 sätt att rädda världen och just Vår beskärda del har jag fortfarande framtidstro.

De båda böckerna är dock inte särskilt lika, där 100 sätt att rädda världen intar en mer privat och enkel väg med fokus på vad den vanliga människan kan göra (om vilken David Jonstad skriver ”Politiker, medier och miljöorganisationer gillar dessa tips, särskilt som de lätt låter sig radas upp i praktiska ‘fem sätt du kan rädda världen på’-listor. Så populära är de att det ibland slår över i det extrema, som i Johan Tells bästsäljare 100 sätt att rädda världen där läsarna får tipset: ‘Ät något utrotningshotat!’ (Argumentet är att ökad efterfrågan ger ökat skydd.) Till exempel är isbjörnar utrotningshotade, skriver Tell.”) intar Vår beskärda del en mer övergripande plan för hur samhället ska kunna ställa om sig till ett system som inte släpper ut koldioxid (eller ännu bättre, har negativ koldioxidkvot). Jag tror båda böckerna behövs, men det finns förstås en poäng i att den första typen av böcker lättar samvetet så pass att systemen som presenteras i Vår beskärda del i stort sett omöjliggörs.

Vår beskärda del börjar med att likna klimathotet med Andra världskriget, ett liknelse som till en början verkar orimlig men som faktiskt är nyanserad och har flera poänger (amerikanska fabriker kunde ställa om sin produktion till krigsmateriel mer eller mindre över en natt, då borde det gå att göra likadant fast med miljöräddningsmateriel). Därefter presenterar David Jonstad några av de system som utformats för att minska utsläppen, komplett med bakgrund, för- och nackdelar samt vilka som gillar metoden. Det känns komplett och inte särskilt vinklat och jag som inte hade enormt stor koll innan känner att jag har aningen mer på fötterna nu. Jag vet hur koldioxidransonering kan fungera (och gillar det!) och jag känner till Cap & Share, Minskning & Utjämning och Greenhouse Development Rights.

David Jonstad beskriver också en vision om hur ett koldioxidfritt Sverige kan se ut 2030. Det handlar om odlingar på taken till utbyggnad av kraftverk för förnyelsebar energi. Inget känns direkt fel men det känns konstigt och det är den psykologiska barriären, att vi inte behöver ställa om och att man inget kan göra, som är viktigast att komma förbi, för annars kan man inget göra.

Vår beskärda del är inte särskilt lång och känns ändå väldigt komplett. Den går inte in på djupet i allt, men jag får ändå en känsla av att det är en helhet som presenteras och framförallt, den bringar lite framtidstro. Är man intresserad av att rädda planeten bör man nog läsa den här och den borde vara obligatorisk läsning för våra politiker så att de kan välja en plan och gå efter den och propagera för den i EU och resten av världen.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

1 Comment

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!