Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
För att skrämma eller uppmuntra munkarna till noggrannhet vid recitationer sägs det att Petrus de Palude (ca 1275–1342), sedemera romersk-katolsk patriark av Jerusalem, uppfann en djävul vid namn Titivil: ”Fragmina psalmorum Titiuillus colligit horum. Quaque die mille vicibus sarcinat ille.” Den lilla demonen påstods samla upp alla missade ord, alla felläsningar, allt mumlande i sin säck för att ta med dem till helvetet. På den yttersta dagen skulle den slarvande konfronteras med sin syndiga brist på noggrannhet.1
Därifrån letade sig den lilla gynnaren in i folktron och blev synonym med såväl generella illdådare som medeltidens motsvarighet till tryckfelsnisse. I början av 1600-talet tycks djävulen ha fallit i glömska, och blir — enligt mina efterforskningar åtminstone — betydligt svårare att hitta. För inte tror jag att hen plötsligt blev sysslolös och drog sig tillbaka. Tvärtom.
Den här inledningen skrev jag 2016. Ett par månader in på 2017 hade jag ett utkast färdigt men jag lyckades inte — vågade kanske inte — publicera den. Jag hade skrivit om Donald Trump och hans förehavanden. På bara några veckor hade han samlat ihop en gedigen lista med vansinniga eller omänskliga saker han sagt, gjort eller påstått sig planera. Lägg därtill svenska nazister som bränner asylboenden, planterar bomber och demonstrerar vare sig de får tillstånd eller inte, så hade jag en kvävande mängd elände att förhålla mig till.
Ett år senare har listan blivit längre, blotta mängden ger mig svindel. Mina ord stakar sig när jag tänker på det, fingrarna stelnar i kylan som både bildligt och bokstavligt lamslår vår del av världen. Förvridna nyheter som snabbväxande rankor sätter demokratier i gungning. För de som vill kan det vara svårgenomträngligt att identifiera något som går att hålla för sant, för den som inte bryr sig är sanningen det som passar ens åsikter bäst. Det tycks vara en strategi och smärtsamt profetiskt skrev George Orwell i 1984 (1949) om den totalitära regimen i boken:
Partiet beordrade en att förkasta sina ögons och örons vittnesmål. Det var dess slutgiltiga och dess väsentliga befallning.2
Allt det som händer nu är egentligen och med alla rimliga måttstockar oförsvarbart. Men den här texten var aldrig tänkt att handla om de som faktiskt försvarar eländet eller för den delen de som driver på det, utan om oss andra.
I höstas läste jag historikern Timothy Snyders On Tyranny. Twenty Lessons from the Twentieth Century3 (2017) i vilken han beskriver vad man som vanlig medmänniska kan göra för att göra motstånd. Det är en läsvärd liten skrift med många punkter som är enkla att följa, andra kräver lite mer. För lite mer ingående beskrivningar av punkterna rekommenderar jag varmt att läsa boken.
1. Lyd inte i förväg
2. Försvara institutionerna
3. Akta dig för enpartistaten
4. Ta ansvar för hur världen ser ut
5. Håll yrkesetiken högt
6. Akta dig för paramilitärer
7. Besinna dig om du måste bära vapen
8. Skilj dig från mängden
9. Var aktsam om språket
10. Tro på sanningen
11. Undersök
12. Ta ögonkontakt och håll samtalet i gång
13. Arbeta aktivt i politiken
14. Bygg upp ett privatliv
15. Ge bidrag till goda ändamål
16. Lär av likasinnade i andra länder
17. Spetsa öronen efter farliga ord
18. Bevara ditt lugn när det otänkbara händer
19. Var patriot
20. Var så modig du kan4
Det är bortom tvivel att hat och girighet faktiskt utgör ett reellt hot mot världen (som om det inte var tydligt tidigare). Människor ställs mot varandra och pengar tas från vårt gemensamma. Det är oförsvarbart ändå sitter Titivil och fyller sin säck med mummel om andrum, stängda gränser, ”å andra sidan”, ”men Hillary då?”, ”men vänstern då?” och att motstånd bara stärker rasismen. Seriöst, vafan? Vad är alternativet? Det finns inte längre utrymme för halvmesyrer, vi närmar oss — om vi inte redan är där — skarpt läge. Gränserna för det kaos som dessa hatets och girighetens sändebud både i Vita huset och i parlament över hela jorden riskerar att skapa känner vi ännu inte.
Vi har nått en punkt där alla, även du, även jag — i synnerhet jag, eftersom jag åtminstone kan påverka mina egna handlingar — måste ställa oss upp och säga ifrån. Jag måste göra vad jag kan för att följa punkterna ovan, återupprätta tilltron till institutioner, var vaksam på språket, ta ansvar.
Det finns många goda exempel på folk som står upp på det medmänskliga viset. I Sverige har Facebook-gruppen #jagärhär samlat tiotusentals människor som på olika sätt vill agera motvikt mot hatet på nätet. Tillsammans och med uppmaning om god ton letas artiklar upp och medlemmarna kommenterar och gillar på ett sätt som så vitt jag vet saknar motstycke. Gruppen erbjuder massans trygghet till dem som vill svara, men kanske inte vill eller vågar stå ensamma. Det är genialt och belönades i december 2016 med Rättviseförmedlingens pris till de som arbetar för jämlikhet och samtidigt inspirerar andra. Som på beställning har deras motståndare börjat hota, förfölja och misskreditera initiativet och spinna konspirationsteorier kring gruppen.5
På andra sidan finns, förutom Sverigedemokraterna med dess hatsvans, bland annat högt uppsatta företrädare för andra politiska partier (vars partiledning vägrar ens kommentera partikamraternas fruktansvärda beteende), sexrådgivare som blivit författare som kommit ut som hativrare och självutnämnda sanningssägande Swish-journalister. Det är dessa vi måste sluta lyssna på, det är dessa vi inte får låta stå oemotsagda.
Det är lätt att säga, svårare att göra och jag gör mig också skyldig till mummel. I tryggheten hos min partner eller vid lunchbordet på jobbet kan jag tala fritt, men där mörkrets fotsoldater drar fram eller fördomsfullhet och ignorans sipprar igenom sprickorna begår jag självcensur för att hotet och hatet som ännu inte är riktat mot mig inte heller ska behöva drabba mig. Är det konflikträdsla eller självbevarelsedrift? Jag tycker ändå att jag står trygg i mina värderingar. Kanske är det därför det tagit så pass lång tid att skriva den här texten, därför jag skrivit om, strukit, skrivit igen, lagt bort.
Det är svårt att som Snyder uttrycker det, vara så modig man kan. Hur vet man när man när gränsen? Om man passerar den, går det att ta ett steg tillbaka?
Man kan behöva inspiration, gemenskap och mod för att Titivil inte ska matas med allt för mycket mummel och undanflykter och rädslan att råka illa ut växa sig allt för stark. Tove Jansson ska ha sagt att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd, samtidigt lät hon Snusmumriken uttrycka att ”Livet är inte fridfullt” i Trollkarlens hatt (1948). I synnerhet inte nu, Tove. I synnerhet inte nu.
Hur rädd jag än är i stunden, är rädslan större för allt det som komma skall om vi inte gör motstånd.
Hur rädd jag än är i stunden, är rädslan större att andra mindre privilegierade eller rustade än jag ska råka illa ut.
Hur rädd jag än är i stunden, är rädslan större för att jag inte gjorde vad jag kunde när jag hade chansen.
Har jag någon ambition inför framtiden är det att våga mer. För min skull, för mina barns skull, för mina vänners skull, för alla främlingars skull och för planetens skull. Jag måste komma ihåg att de som vill annat bara är människor och de som förespråkar hat och girighet är få men högljudda.
Jag måste jaga iväg Titivil nu, se till att demonen inget har här att hämta och att hen tar med sig de som vinner på att vi håller tyst till avgrunden där de hör hemma.