Originaltitel: Sagor för barn över 18 år
Författare: Tage Danielsson
Utgivningsår: 1964
Tryckår: 1984
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 164
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-13367-4
Tage Danielsson är en person som jag, sanningen att säga, har väldigt dålig koll på. För det lilla jag har koll på beundrar jag honom djupt, men utan att läsa något av honom kan jag knappast uttala mig om allt.
Jag tror att Sagor för barn över 18 år är en relativt bra början till Tage Danielsson, även om den brister på ganska många punkter. Framförallt är den kort och det är en novellsamling med en rad noveller med mycket varierande längd. Det man bör komma ihåg när man läser är att Tage Danielsson är en satirförfattare när han skriver den här boken. Det är satir av vassaste sort och det passar kanske inte alla. Det är där jag finner mitt första problem.
Satiren gör att novellernas stil blir av det fånigare slaget, speciellt eftersom boken är snart 45 år gammal och det känns på ordval och för att humorsstilen var en annan då.
Vissa av novellerna är briljanta, däribland Karl-Bertil Jonssons jul, Flickan som ville bli berömd, Romeo och Julia och Den sista sagan. Andra är mindre bra, exempelvis Den fule Manfred, Gånge-Rolf och Den högfärdiga oxfilén. Med andra ord kan man säkert finna fantastiska guldkorn värda att spara, men som helhet är Sagor för barn över 18 år väldigt ojämn. Det fina är förstås att bokens ringa längd och enkla språk gör att man läser ut den på någon timme eller två.
Jag fick höra en av sagorna under en nattvakt på scouternas skolfartyg. Blev full av beundran, och skaffade omgående hem boken. Då blev jag grymt besviken på resterande sagor. Till sist läste jag om den saga jag fått uppläst och insåg att inte heller den var bra. Min slutsats är helt enkelt att antingen ska man läsa boken med analyserande ögon och ta in den stilistiska satiren, eller bara ha den i bokhyllan för högläsning på förfester eller dylikt. Måste även tillägga att boken har världens i särklass bästa förord: (fritt ur minnet) Denna bok tillägnas farbror Kungen, som med sin blotta existens bevisar att vi lever i en sagovärld.
Oj, hej, det var inte igår. :)
Jag tror att det är med Tage Danielssons sagor som med de flesta andra: de kräver sin berättare. Att läsa sagor för sig själv är inte alltid roligt (med få lysande undantag) men i grupp, med en engagerad berättare så finns det få saker som går upp mot det.