Rebecka Åhlund — Jag som var så rolig att dricka vin med

Rebecka Åhlund, inläst av Katarina Cohen
5 h 10 min. Natur & Kultur 2019 (2019)

Vi gör klart två saker från början, så har vi det sagt: alkohol är ett gift och alkoholism är en sjukdom. Det blir, om inte förr, alldeles tydligt i journalisten Rebecka Åhlunds (f. 1976) självbiografi Jag som var så rolig att dricka vin med.
     Vin på krogen och vin till maten. Vin för att slappna av och vin för att släppa loss. Vin till vardag och vin till fest. Vin grannar emellan och vin med främlingar. Vinbeställning hem till dörren och vin att köpa dygnet runt. Nog kunde det ha funnits ett problem med alkoholen innan, men när Åhlund med familj flyttade till London eskalarade det. Där och framförallt i hennes kretsar var vinet en sådan naturlig och allmän del av allt umgänge att ingen tyckte det var konstigt att någon var lite salongs redan till lunch. Det var åtminstone ingen som sa något. De flesta hade säkert varit där själva. I detta märker Åhlund att det är svårt att sätta på korken, ställa ifrån sig flaskan. Istället köper hon mer och mer, dricker mer och mer, smusslar undan flaskor mer och mer.
     Först när äldsta dottern vädjar ”snälla mamma, när pappa är borta kan inte du inte dricka vin då” når hon en vändpunkt och söker hjälp för sitt beroende. För mig som läsare är det omöjligt att värja sig, lite på samma sätt som jag antar att det var för Åhlund och många andra i liknande situation.
     Storheten i Jag som var så rolig att dricka vin med är inte ödet i sig (hur drabbande det än må vara) utan Åhlunds berättarteknik. Texten fungerar samtidigt på två nivåer. Å ena sidan är läsaren inte författaren. Vi tar inga beslut, känner ingen bakfylla, lever inte i missbruket som beskrivs i boken. Distansens som mediet medför upprätthålls på ett sätt som gör det lätt att tänka kring boken. Samtidigt har Åhlund en enastående förmåga att bjuda in läsaren under skinnet. Alla skenbart smarta saker man gör i missbruket, alla undanflykter och ignorerade signaler, de symptom som gör sjukdomen till en sjukdom, allt öppnas upp på ett sådant sätt att man tvingas känna boken också. Ibland skratta igenkännande, ibland gråta hjälplöst. I utrymmet mellan nivåerna lämnas heller inget utrymme för fördömande.
     I hennes nykterhet, vi får följa henne första året, finns mycket att ta med sig. Vad gör alkoholkulturen med oss individer, men också med samhället? Att gå från alkoholism och sträva mot nykterhet måste vara så mycket värre om hela ens sociala liv hängt på ett, två, tio glas vin. Hur många umgås nyktra med dem de brukar festa med? Vid ett tillfälle, på gränsen till återfall, stannar Åhlund också upp och funderar på var suget kommer ifrån. Hon upptäcker att det var för att hon hade haft tråkigt i tio minuter. Det finns inget självändamål i att ha tråkigt, men det är trots allt ett faktum man behöver kunna hantera emellanåt.
     Jag som var så rolig att dricka vin med är inte upplyftande läsning, men jag tror att det är viktigt. Det är också, när vi nu konstaterat att alkohol är ett gift och alkoholism är en sjukdom, svårt att inte se på sig själv i det. Hur dricker jag? Framförallt, varför gör jag det? Och vet jag var jag ska vända mig när tillvaron inte längre fungerar eller mina barn vädjar att jag ska sluta dricka?
     Vi är ganska många som skulle kunna göra världen tryggare, och Jag som var så rolig att dricka vin med är en god hjälp i det.

(Om du känner att du behöver hjälp för dig själv eller någon i din närhet, besök Alkohollinjen. Där finns information och ett telefonnummer att ringa.)