Originaltitel: Super Size Me
Regissör: Morgan Spurlock
Manus: Morgan Spurlock
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 17 september 2004
Längd: 100 minuter
Det finns tre saker man måste ha i åtanke när man ser Super Size Me idag. 1. Sverige är inte USA. Även om svenskar i genomsnitt är överviktiga så är vi inte i närheten av de siffror som USA har och min uppfattning är att vi här har en annan hälsokultur, 2. filmen har fem år på nacken och väldigt mycket har hänt sedan dess. Jag vet inte hur det ser ut i USA idag, men McDonalds i Sverige verkar vara rätt öppna med näringsvärden och ”nyttigare alternativ, samt 3. dokumentären är inte bara riktad mot McDonald’s utan mot hela snabbmatsindustrin och mot de som lever sina liv med dålig mat som största eller kanske till och med enda näringsintag. När man har gjort det klar för sig kan man nog se Super Size Me med nyktra ögon och ändå förfasas, för det är inte vackert.
Vad händer med kroppen om man lever på McDonald’s-mat uteslutande? De flesta skulle nog vara eniga om att det vore en dålig idé (trots det finns det många som lever i princip så), men för att vara på den säkra sidan bestämde sig Morgan Spurlock för att göra ett litet experiment: McDonald’s varje dag i 30 dagar, tre mål om dagen, alla rätter skulle testats under de 30 dagarna och om någon frågade om han ville ha Super Size var han tvungen att svara ja. Efter att ha rådfrågat diverse experter satte dieten igång. Snart blev han inte bara trött på maten utan ökade i vikt och hans blod- och levervärden förändrades drastiskt och han mådde psykiskt dåligt med nedstämdhet och likgiltighet. Det här var förstås inget nyttigt sätt att leva, men hur hade det blivit såhär?
Mycket handlar om effektivt lobbyarbete från de företag som saluför onyttig mat. Detta medför förstås att den dåliga kosten grundläggs redan i skolan där pommes frites och en chokladkaka på många ställen var vanligaste lunchen. Man kan inte skylla allt på kapitalet för människorna har förstås ett visst ansvar för sin egen hälsa, men det blir svårt när få bra alternativ erbjuds. Speciellt för barn i skolåldern som i regel är mindre kloka och av lättja eller oförstånd tar det som erbjuds (annars får man ju svälta).
Det är skrämmande vad skräpmaten gör med kroppen och hur den utan att ifrågasättas får fortsätta säljas. Jag själv blir mer än sugen på att lägga om min kost helt till något nyttigare och då äter jag förmodligen rätt nyttigt redan nu. Det är väl precis den effekten Super Size Me skulle ha och den har gjort genomslag, för sedan filmen gjordes har mycket hänt bland snabbmatskedjorna, åtminstone i Sverige, och jag tror många blivit mer medvetna.
Men det jag framförallt tycker är anmärkningsvärt (för även om det som presenteras är skrämmande så är det varken nytt eller förvånande, bara sättet det presenteras på) är Morgan Spurlocks mod. Medveten om riskerna utsätter han kroppen för en diet som med största sannolikhet gett honom men för livet (levrar är inte bäst på att återhämta sig, så vitt jag vet) enbart för att göra en poäng av hur onyttigt det är. Det är starkt och det var lyckligtvis effektivt. Jag är inte säker på att jag skulle göra samma sak, men jag gillar formen. Dokumentären får ett annat värde om någon sätter sig i situationen snarare än betraktar det hela utifrån.
Super Size Me var bra och sevärd, fortfarande till viss del aktuell men inte i samma utsträckning som 2004 när det kom.
Har du sett mer av vad han gjort? Han gjorde en serie när han testade lite andra saker i 30 dagar, tex att vara fattig. Även det sevärt.
Tyvärr inte, men jag blev definitivt inspirerad att se mer. Det enda jag hört om som han gjort är Where in the world is Osama bin Laden? och den verkade också spännande.
Jag gillar konceptet med folk som testar saker. Jag såg någon brittisk dokumentär med en kvinna som testade olika saker i trettio dagar, bland annat att inte tvätta sig och att använda droger på Coffee Shops i Amsterdam. Minns inte vad det hette, men även det mycket bra.