Ottessa Moshfegh
289 s. Penguin Press 2018 (2018)
Gå i ide. Det låter så väldigt tilltalande emellanåt. Mörka kalla månader, trötthet, stiltje på det sätt som krävs för lim att torka, ingen återhämtning. För huvudpersonen i Ottessa Moshfeghs (f. 1981) roman My Year of Rest and Relaxation blir det en utväg ur förlusten av meningsfullhet.
Kanske är det föräldrarna hon sörjer, kanske är det bara jobbigt, men en dag bestämmer berättaren utan namn sig för att medicinera sig till djup sömn och inaktivitet. Tack vare en psykiatriker med många egna idéer och oerhört begränsat omdöme får hon tillgång till i princip obegränsat med sömntabletter, ångestdämpande tabletter och alla de preparat som kanske kan hjälpa mot den sömnlöshet huvudpersonen rapporterar om men inte har. Till en början fungerar det ganska bra, men inaktiviteten förbyts snart i långa perioder av minnesförlust och hög aktivitet. Att kolla på video och ligga på soffan fullproppad med medicin hjälper bara så långt. Till slut inser hon hur hon ska nå den ultimata djupsömnen och därmed … rening?
Huvudpersonen är så uppsluckad av sitt eget oengagemang inför sig själv och omvärlden att hon inte, under några omständigheter, kan uppbåda någon form av empati. Att föräldrarna dött var kanske tråkigt, men tja … Varken bästa vännens bulimi eller dödssjuka mamma väcker någon större och är de ens särskilt bra vänner? Störst känslosvall kan skönjas när huvudpersonen tänker på Whoopi Goldberg.
My Year of Rest and Relaxation är verkligen en djupdykning i det osympatiska och på sitt sätt är det också en rening. Alla de förbjudna tankar som kan bubbla runt i en utan att för den sakens skull vara föremål för något slags agerande får fritt spelrum här i detta empatistörda kuddrum. Det är emellanåt oerhört roligt, en stark svart humor som hade varit omöjlig på riktigt.
Romanen utspelar sig 2000-2001 och hade den utspelat sig 15-20 år senare hade det varit tvungen att vara en helt annan bok. Nu är videobandspelaren på väg att ersättas av DVD-spelare, mobiltelefonerna är långt ifrån smarta och isolering kan vara total utan sociala medier och slentriangooglingar på gamla bekanta. Ställd bredvid Georges Perecs En man som sover (1967) visar de båda böckerna att just flyktbeteendet, önskan efter passivitet, dvala, en sömn som bygger en mur kring jaget och allt det andra, är en tidlös önskan i moderniteten. Eskapismen har blivit en önskan om ett inte, snarare än ett allt.
Moshfeghs My Year of Rest and Relaxation känns fartfylld trots sitt tema, välskriven och ibland dräpande rolig med observationer som går att känna igen isg i. En humoristisk feel bad-roman precis i min smak och med ett anslag jag tror kommer att hålla för en tid framöver.