Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Det här inlägget är en utveckling av det resonemang jag förde i Om att låta sig luras, men är den här gången fokuserat på skaparens perspektiv: varför ljuga överhuvudtaget?
Anledningen till att jag överhuvudtaget kom på att jag skulle fortsätta mina tankar ytterligare ett steg är att jag såg Picassos äventyr som råkar ha världhistoriens häftigaste undertitel, nämligen ”Tusen kärleksfulla lögner”. Det är egentligen det allting handlar om – kärleksfulla lögner.
Jag är personligen väldigt intresserad av just lögner i kulturen. Det handlar inte om att dupera folk, eller att med förmenta knep få folk att ta det man gör för sanning, utan snarare att presentera något som skulle kunnat vara sant, i en bättre – eller sämre – värld så att man för en liten stund genom lögnen kommer till en annan verklighet. Eskapism om man så vill, men verklighetsflykten är meningslös om man inte tror på det man flyr till.
Pablo Picasso lär ha sagt att ”konsten är en lögn som visar sanningen” och det kan förstås vara ett sätt att motivera lögnens centrala roll i skapandet. Vi vet i många fall med säkerhet att de konstyttringar vi upplever bara är fiktion, även om skaparna bakom verken gör sitt yttersta för att lura oss till att tro annat. Men konsten är ett samspel mellan skaparen och betraktaren och finns det inga gemensamma spelregler så kommer mötet otvivelaktigt att vara förgäves. Skapar vi en lögn utan avsikt att ljuga förväntar vi oss att bli tagna på allvar, om än inte trodda. Det var min poäng i Om att låta sig luras.
Vad som gör det hela intressantare är när någon som skapar fiktion blir tagen på allvar i tron om att hon talar sanning. Liza Marklund (säga vad man vill om hennes författarskap) och debatten runt Gömda är väl det senaste exemplet. Jag klandrar inte Liza Marklund för att ha ljugit (hon är författare, det är hennes förbannade plikt att ljuga!), jag klandrar alla som trott henne. Felet ligger hos dem och jag blir förundrad över den naiva tilltro folk har till att konstnärer och författare ska tala sanning även om de utger sig för att göra det. Varför skulle de göra det när de har absolut frihet? Samma sak gäller de upprörda rösterna om Dan Brown och att folk tar hans fiktion för sanning.*
Debatten påminner mig om ett mail vi fick till redaktionen på Rollspel.nu för ett par år sedan. Bland artiklarna på sidan fanns det en skriven för rollspelet Gondica om ett folkslag kallat ghonder. I ett försynt mail frågades det om den handlade om folkslaget gondi i Indien och om det var sant eller om det var mycket ”fantasi”. Visserligen borde informationen om och texten i sig avslöjat att artikeln handlade om ett fiktivt folkslag, men det hedrar mailförfattaren att hon inte tog den lätta vägen och bara svalde det, trots artikelförfattarens fiktion.
När jag skapar vill jag skapa kärleksfulla lögner. Jag vill skapa något som man vill tro på, om än bara för en liten stund. Jag har dessutom ett ”saboterande” mål att lära folk att visa lite misstro. Gränsen mellan verklighet och fiktion är hårfin, om det ens kan anses existera någon verklighet, och ger man sig ut för att leta efter något sant bör man inte svälja lögnen, men ger man sig ut på jakt efter verklighetsflykt bör man låta sig luras. Skillnaden är alltså vad man letar efter, inte vad man finner för det man kommer hitta kan precis lika gärna vara fakta som fiktion.
Slutsatsen i det här förvirrade inlägget är, om jag förstått mig rätt, att alla konstutövare ljuger på ett eller annat sätt, medvetet eller omedvetet och som betraktare måste man acceptera det och som skapare måste man bejaka det. Problem uppstår när folk misstar fiktionen för fakta och blir upprörda. Alla faktaskrivning är i viss mån fiktion och där måste man vara aktsam. Ta inte det här inlägget för sanning heller, det finns inga sanningar.
* Uppdaterad 11:09: Nu verkar folk ha gjort misstaget att tro att jag bryr mig om Liza Marklund eller något om den meningslösa debatten kring Gömda. Vilket förstås är helt fel. Jag borde förmodligen inte ens ha nämnt henne. Jag är inte intresserad av det och kommer således inte svara på kommentarer gällande henne mer än de svar jag redan gett. Det här inlägget handlar om tilltro till det skrivna ordet och konstnärens/författarens roll.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!