Om dålig skräckfilm

Skräckfilm kan betyda så mycket, men när jag försöker att sammanfatta betydelserna inser jag att det främsta kännetecknet jag kan komma på är hur dåligt det ofta är. Alla skräckfilmer är inte dåliga och alla tycker inte att skräckfilmer är dåliga, men det känns ofta när man ser, framförallt ny, skräck som att det är okej att tumma på kvaliteten och producerar något banalt och fånigt men som får publiken att hoppa till och känna lite obehag. Få nya skräckfilmer jag sett har visat prov på kvalitet och originalitet.

Effekten av skräckfilm är, som en bekant en gång i tiden förklarade, densamma som när man sitter och stirrar på en brödrost som man vet ska skjuta upp sina gyllenbruna mackor… vilken… sekund… som helst. Man vet att brödrosten ska skjuta upp bröden, det är trots allt en av apparatens nyckelfunktioner, men ändå hoppar man till i skräckslagen panik varje gång det händer. Det beror förstås på att man sitter och spänner sig, väntar och ger brödrosten all uppmärksamhet för att man vet att snart kommer mackorna, och nog är jag allt lite hungrig. På samma sätt gör ordet ”skräckfilm” så att vi spänner oss i väntan på det som uppenbarligen måste vara otäckt eftersom det är just en skräckfilm. Och det är roligt att bli skrämd.

Dessutom har människorna i skräckfilmerna idag betydligt mer blod och högre blodtryck än vad de hade när Alfred Hitchcock gjorde film. Jämför blodfläcken på kaklet i Psycho (1960) med kladdfesten i The Ruins (2008), till exempel. Överraskningseffekten (eller psykologin, om nu filmerna mot förmodan skulle vara utrustad med det) är liksom inte nog, det behövs en stadig dos äckel för att på riktigt skrämma publiken.

Både överraskningen och blodet borde vara tämligen billigt vilket gör att filmerna inte sällan blir marginaliserade budgetproduktioner. Då och då marknadsförs en film hårt i tron att man ska kunna lura någon att tro att det är bra. Men det fantastiska med skräckfilmsgenren är att man, till skillnad mot alla andra genrer, kanske alla andra företeelser, utan problem accepterar att det är en dålig film. Ibland kan jag höra ”åh, vad jag är sugen att se på dålig skräckfilm” men det är sällan jag hör det om några andra genrer. ”Åh, vad jag är sugen på att se ett dåligt drama”, nej, jag skulle inte tro det.

Jag vet inte varför det är såhär, men jag tycker det är intressant och jag kan själv känna att det är roligt att se lite dålig skräck (ibland, någon måtta får det väl vara på eländet i alla fall) och luras att tycka att det är rätt bra. Trots dåliga skådisar, värdelös handling och enorm förutsägbarhet… Eller kanske tack vare?

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

4 Comments

  1. haha fan vad roligt, jag satt igår och hade precis denna diskussionen!

    jag tror att skräckfilm klarar av att vara så dåligt eftersom publiken bara vill känna kontrollerad rädsla, och om man kan få det av en brödrost så kanske det känns som overkill med en välskriven skräckfilm. (även om jag skulle vilja se en redigt bra skräckfilm inom snar framtid)

    i andra genrer är det inte fullt lika lätt, komedier känns bara fåniga om manuset inte är välskrivet, och ett drama blir bara komiskt om det är taffligt framfört.

    1. Vilket sammanträffande! :)

      Jag tror mycket väl du kan ha rätt, varför slösa energi på att göra något bra när det räcker med att det fyller sitt syfte (att skrämmas)? Andra genrer har då förstås andra syften.

  2. Åh, vad jag är sugen på att se på dålig skräckfilm!

    Nejmen, allvarligt – jag har sett så många sådana på senaste tiden att det känns som om jag snart utvecklar hockeymaskfetisch. Sawfilmerna är äckelfester (men de är åstminstone väl genomtänkta – och det är ju åtminstone något slags plus), the Grudge har jag till och med köpt eftersom den var så otroligt roligt (den amerikanska the Grudge – jag såg den på bio och höll på att skratta ihjäl mig), Friday the 13th har jag nog sett alla tolv filmerna till någon gång (eller tre) det senaste halvåret-året… Halloween… DOOM… sådant. Delvis är det för att Wera älskar dem, och dels för att jag tycker de är hysteriskt roliga – och när man väl fallit för hur campy de är så är det i princip svårt att sluta xD
    Den nyaste Friday the 13th, tex, rebooten från nu i år, blandar de fyra första filmerna i serien med mer moderna konventioner, och effekten är inte att man sitter och är rädd, utan att man sitter och diskuterar lite lågmält vem det är som överlever av de båda snälla tjejerna, eftersom båda har haft en pojkvän under filmens gång – big no no för Jason! – och bara njuter av alla -snyggt- gjorda referenser bakåt (de dåliga kan man… snegla bort från, mkay?)

    Okej, jag inser att jag inte är så sammanhängande – men en stor anledning av varför jag gillar de här campfesterna är just för att man vågar tumma på kvalitén för att ha roligt istället, och eftersom de görs i serier om ca. en miljon filmer per psykopatmördare har man tid att bygga internskämt, konventioner och göra annat roligt. Utveckla sina idéer. Det blir till sist hysteriskt roligt, mycket underhållande och som sagt – man förlåter tummandet på kvalitén, kanske eftersom det dessutom ställer mindre krav på tittaren. Här vet jag att jag bara behöver sätta mig ned och le, det finns ingenting man måste förstå eller gilla eller reflektera över… bara ett gäng tonåringar och en zombie med en väldigt, väldigt vass kniv.

    (man kan säga att detsamma gäller komedier också, men komedier aspirerar på att vara roliga, medan skräckfilmer av någon anledning inte ens behöver aspirera på att vara skrämmande…)

    Men angående andra genrer – jag säger följande mening väldigt ofta, så ofta att min rumskompis börjat bli mer än less:
    ”Kan vi inte se en dålig superhjältefilm?”

    1. Det du skriver i stycket som börjar ”Okej, jag inser…” har jag faktiskt inte tänkt på, men det är förstås en given poäng. Man kan se det ur ett skaparperspektiv där det handlar om att bygga upp ett eget universum som inte nödvändigtvis behöver vara fungerande eller sammanhängande så länge det går att referera till (första filmen i en serie brukar ju försöka aspirera på att vara skrämmande åtminstone).

      ”Kan vi inte se en dålig superhjältefilm?”

      Är inte det en tautologi? :P

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!