Jag ser i allmänhet ingen poäng i att läsa om böcker. Jag läser hellre många olika böcker än ger mig på att läsa en bok jag läst ytterligare en gång. Visserligen är mitt minne så dåligt att jag förmodligen i de flesta fall skulle kunna läsa böcker flera gånger och ändå ha ungefär samma behållning av dem varje gång. Det spelar dock ingen roll för mig, ingen roll alls. Jag läser för att det är ett bra sätt att tillskansa sig både bildning och underhållning och jag har så mycket böcker jag vill läsa att det vore nästan korkat att läsa om böcker.
Därmed inte sagt att jag inte är sugen att läsa om böcker. Många av de böcker som kommit att bli något av favoriter är jag ständigt sugen på att läsa om. Hundra år av ensamhet är kanske den som främst förtjänar en omläsning, men även New York-trilogin och Fiktioner ligger nära till hands. Varför läser jag inte om dem då? Ja, det enkla svaret är förstås att just nu har jag så mycket annat jag måste läsa att det inte skulle bli hållbart. Senare, när lästrycket på mig är mindre kanske det blir aktuellt men det tar vi i så fall då.
En bok sticker dock ut bland andra, åtminstone när det gäller omläsning. Mitt intresse för Oneirine fick mig att skriva en uppsats om den, och ju mer jag funderar kring den desto mer inser jag att det är en bok som man ständigt borde läsa om. En gång varje år, kanske oftare. Varför? För er som inte orkar läsa recensionen: Oneirine består av enbart av citat från andra författare och deras verk. Det är en sampling av litteraturhistorien och som sådan har den alltid något nytt att erbjuda. Varje genomläsning är en kamp för att finna nya citat, bocka av böcker jag läst och se om jag någon gång kan läsa Oneirine utan att läsa Oneirine. Flummigt, jovisst, men intressant. Det är förmodligen den enda bok jag någonsin kommer läsa om och läsa om och läsa om, så länge jag har någon form av litteraturintresse kvar.
Anledningen till att jag alls kom att tänka på det här var förstås genom Lyrans tematrio som den här veckan handlar om just omläsning. Jag försökte tänka mig någon bok värd att läsa om och om igen utan att komma på någon. Jag är väl helt enkelt ingen omläsare…
Jag håller generellt sett med dig, men jag har ett undantag som gör att jag ibland läser (lyssnar) om böcker. Jag tror du och jag är överens om att läsning inet är något man gör för att ”fördriva tiden” eller liknande, så att läsa superlättsmälta böcker för sakens skull är inte så vanligt.
Ibland vill jag dock bara underhållas och det på ett sätt som inte är krävande. Att lyssna på en bok man redan tagit sig igenom en gång är då rätt bra, för det gör inte så mycket om man missar något eller inte är fullt koncentrerad, man kan ända uppskatta boken eftersom man minns vad den handlar om.
För att jag ska läsa om böcker (i tryckt form) krävs antingen jättelång tid eller tvång. Det skulle ockå vara okej om boken är mycket, mycket kort. Läsning tar upp extremt högkvalitativ tid och den är jag inte beredd att offra på att uppleva saker en andra gång, oavsett hur bra det var första gången.
Jag förstår förstås hur du menar och jag kanske skulle resonera likadant om jag var en bättre ljudbokslyssnare. För mig är det främst andra medier som får stå för det lättsmälta tidsfördrivet (typ film och TV).
Bättre kvalité än kvanitet, resonerar jag. Ofta upptäcker man, precis som med bra film och musik, fler saker och meningar man kanske skummade av misstag vid en andra genomläsning. Överlag tycker jag det verka råda en slags panik i sättet folk läser – i stället för att verkligen fundera kring ett verk och läsa om partier man uppskattar kastar folk sig över på nästa.
Risken är en ytlig och rätt tråkig läsning, där läsandet blir ett slags protest mot det faktum att man faktiskt inte kommer hinna läsa alla böcker.
De få gånger som en bok verkligen lyckas säga någonting ska man för allt i världen se till att läsa om den, om inte annat för att VERKLIGEN se till att man tillskansar sig den kunskap man tycker sig ha fått genom läsningen.
Antalet böcker man har läst spelar ingen som helst roll, det är sättet man gör det på och sakerna man får ut av läsandet som har betydelse. Själv läste jag om Tjänstekvinnans son direkt efter att ha läst ut den, och Benjamin Stengårds bok läste jag om två gånger på samma kväll eftersom den sista serien var så sjukt bra.
Du har rätt i att man säkerligen missar saker vid första genomläsningen och att antal lästa böcker egentligen inte spelar någon roll (även om det alltid är roligt med statistik). Däremot har jag alldeles för lätt att bli uttråkad om det blir för mycket av samma sak på en gång (det är förmodligen därför jag har svårt för långa böcker och bokserier) och då skulle det aldrig fungera att läsa om med en gång efteråt. Det jag läst och gillat kommer jag ju ändå tillbaka till senare eftersom jag dels skriver om alla böcker, dels refererar en del till böcker och dels diskuterar det jag läser (för det mesta). För min del tror jag snarare de delarna vidgar min upplevelse än att läsa om med en gång, men det är förstås en smaksak.
Min protest mot att jag aldrig kan läsa alla böcker är snarare att jag hela tiden skaffar fler så att jag för varje dag nästan kommer längre ifrån målet. :)
Jag vill underhållas även på krävande sätt ibland, trots att sätten är bekanta. Omläsning behöver för mig alls inte vara något enkelt, snarare något jag vet att jag kommer att gilla. Det finns många böcker jag läser om regelbundet, typ Doktor Glas, Fiktioner, Fängelsestaden och New York-trilogin (nå, två gånger är kanske inte regelbundet, men jag lär läsa den fler gånger). Samtidigt tycker jag det finns ett egenvärde i att begränsa sitt omläsande när det finns så mycket annat man borde läsa.
Å andra sidan, Borges skrev något i stil med ”läs lite, men läs om mycket”, och han kan ju inte ha fel.
Tja, även om jag inte läser böcker primärt för att underhållas så kommer ju underhållningen på köpet så för min del gäller nästan samma sak: krävande underhållning fungerar. Däremot handlar det ju, som Snigel tar upp, om att läsning är en ganska tidsineffektiv syssla (vilket inte i sig behöver vara fel, och det är lätt att tolka det jag säger som att man måste hinna mycket, men det är en misstolkning) och ska jag läsa allt jag måste och allt jag vill behöver jag strunta i omläsning. Det är ju ingenting jag saknar (jo, ibland) så tills min bokhylla är snudd på mer utläst kanske det blir omläsningar.
Ja, hur som helst är det ett tänkvärt ämne, det här. Jag tror jag ska skriva något om det på Labyrinter när jag vet vad jag egentligen tycker (och kan formulera mig bättre än mitt ovanstående inlägg här).