Serie: Watchmen
Originaltitel: Watchmen
Manusörfattare: Alan Moore
Tecknare: Dave Gibbons
Utgivningsår: 1986-1987
Tryckår: 1987
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 424
Förlag: DC Comics
ISBN: 9781852860240
I en kommentar till Snigels något kritiska recension av Watchmen skrev jag att jag trodde att jag skulle hålla med om Snigels omdöme och därför skulle strunta i att läsa den. Men tiden gick och det pratades om att Watchmen kan vara en av de bästa serierna som skrivits (vilket förstås är en lögn, Sandman är bäst) så jag bestämde mig för att ge mig på denna högaktuella serie för att bilda mig en egen uppfattning. Jag blev positivt överraskad.
Den värld som presenteras för oss är snarlik vår egen. Ett fåtal personer utgör ett medborgargarde kallat Watchmen, och även om de saknar superkraft betraktas de i allmänhet som hjältar. Dock var deras framfart inte önskvärd och 1977 bannlystes de. Knappt tio år senare är läget värre än någonsin. Kalla kriget börjar nå sitt klimax och tredje världskriget är nära förestående. Samtidigt verkar det som att någon i hemlighet oskadliggör de pensionerade hjältarna. Två problem som de måste handskas med för att inte hela deras tillvaro ska ta slut abrupt.
En presentation av de olika hjältarna är knappast nödvändig. De är alla ganska stereotypa och det är förmodligen för att herrarna Moore och Gibbons vill göra någon form av socialrealism av superhjältarna. Vi ska känna igen oss i hjältarnas fantastiska värld samtidigt som vi ska känna oss hemma i världen och samhället de är placerade i. Jag tycker att det är ett bra grepp, för även om jag inte är förtjust i trikåer så kan jag ändå acceptera förutsättningarna. Annars hade det förmodligen varit plågsamt att läsa.
Teckningarna är i bästa fall acceptabla, i många fall fula. Om det är för att serien är drygt tjugo år gammal och tekniken förändrats eller om det beror på genrekonventioner är svårt att säga, oavsett så ligger det serien lite till last.
Watchmens stora styrka, enda riktiga styrka, är dess berättarteknik. Alan Moore och Dave Gibbons lyckas på ett mästerligt sätt göra i princip varje serieruta intressant, och även om historien knappast är förträfflig i sig så bidrar berättandet definitivt till att göra det hela riktigt bra. Parallellt berättande används här och var, allting flätas samman till en helhet trots att det är väldigt många olika perspektiv som presenteras. Mycket bra!
Watchmen får en svag fyra. Kanske är det främst för chocken att det var bra och att jag i ett nyktrare tillstånd skulle sänka det till en tre, men i det här läget tycker jag allt att den förtjänar mer beröm från mig än vad jag trodde att den skulle få.
Jag tyckte att de klassiska illustrationerna bidrog till upplevelsen, gamla nummer av spindelmannen har samma stil och det hjälpte till att framhäva hur annorlunda själva historien är.
Ps. Finns rena textversioner av watchmen :) Ds.
Jag vet inte. Jag känner ju ingen som helst nostalgi till gamla serietidningar och har aldrig varit intresserad av genren där liknande teckningsstil förekommit (förekommer).
Det visste jag inte, men jag är inte säker på att Watchmen skulle vara lika intressant i ren textform. Givet mitt betyg handlar det ju knappast om en besvikelse från min sida. :)
Jag tyckte faktiskt att den var rätt snyggt tecknad, för att vara ärlig. Den använder massor av monokroma rutor (alla flashbacks i början, tex, var röda+svart medans ’nu’ var färg+svart) och rutan där Rorchach kastar sig ut ur kylskåpet var fin på riktigt… men jag har bara läst säg, kanske… åttio-hundra sidor hemma hos Krille på gothcon så mitt omdöme är kanske inte att lita på ;) I vilket fall som helst kändes det väldigt nostalgiskt att läsa en serie tecknad på det viset, snarare än en proppfylld med skinande, gnistrande CG som de gärna är nu.
Men det där med bilder är, som alltid, en smaksak. Jag vill läsa resten av serien också någon gång, för jag tyckte den började riktigt, riktigt bra ^^